Bergström winery – Mer ”Boregogne” blir det inte


29 april, 2016 16:04


John & Josh Bergström

Det är mycket Oregon nu.

Knappt hade David Adelsheim packat och gett sig av, förrän John Bergström landade i sitt gamla hemland, med Amerikakofferten full av vin och sonen Josh vid sin sida.

Proudly presented by Kenneth Gustavsson – mannen som kanske inte precis satt Oregon på världskartan, men som definitivt pekat ut denna västkustdelstat för Vinsverige, med sin importfirma Finewines Sweden. Pekat med hela handen, dessutom.

Ska vi söka en europeisk vinös motsvarighet till Oregon, hamnar vi tveklöst i Bourgogne. Vi smackar nämligen ingenting annat än chardonnay och pinot noir av högsta klass här.

Odlarna själva hävdar givetvis sin oregonalitet och påpekar att de gör vin i egen stil (”Inte varmt som i Kalifornien, inte snipigt som i Bourgogne, utan kanske mittemellan”) – och låt gå för det då, åtminstone om det gäller Adelsheim.

Men det som produceras på Bergström Estate, bara en kilometer norrut (båda har postadress Newberg), är så osannolikt likt bästa Bourgogne att det nästan är löjligt.

När Josh – paret John och Karen Bergströms näst yngsta av fem barn – dessutom visar sig tala franska utan minsta bräkande brytning, blir det mentala avståndet till en fransk bistro försumbart. Men vi sitter alltså på Brasserie Lipp i Göteborg.

Att Josh Bergström, 41, är frankofil står utom allt tvivel. Varför?

– Jag skickades till en fransk skola i Portland som femåring. Hade ingen aning om varför. Vi hade inga franska vänner och ingen annan pratade franska därhemma…

Så återigen: varför? (Och nu går frågan till pappa John.)

  • Jag ville att han skulle vara tvåspråkig, förklarar fadern, vars historia med svenska rötter är väl kända i vinkretsar.

Kort resumé för övriga: John Bergström växte upp i en mindre bemedlad familj i Härjedalen och bjöds som 17-åring över till sin barnlösa men välbeställda faster i Oregon, USA. Studerade till läkare, blev berömd gynekolog, fick fem barn och köpte vingård efter 35 år i vaginal tjänst, om uttrycket tillåts.

Bergströms business är ung, inte ens 20 år gammal. De första buteljerna från gården tappades upp så sent som 1999. Och den laglydige Josh, numera respekterad vinmakare, hade aldrig druckit en droppe vin före sin 21-årsdag.

– Pappa frågade mig om jag vill köpa en bit land och odla vin. För att kunna svara på det måste jag veta hur vin smakar, så jag köpte en flaska och en korkskruv och provade…, berättar Josh Bergström.

Och han fann att det var gott, så han reste till Beaune och utbildade sig till oenolog, återvände till hembygden med nyfunna kärleken Caroline, satte igång att maka vin i familjens hägn – och på den vägen är det, som det brukar heta i framgångssagorna.

På Lipp fick vi prova sex av Bergströms viner, ackompanjerade av en trerätters från det renoverade Lippköket, som gjort en omstart efter 30 år på Avenyn.

Första flighten, vitt:

2013 Old Stones Chardonnay

249 kr, art.nr 91279 (best. sort.)

12 månader i ekfat (enbart fransk ek, från Tronçais, Alliers och Vogeserna) gör sig påmint enbart i doften, där lite rund smörkola kittlar näsan. I munnen sköljer citrusen över som en renande dusch. Nu smakar det häftigt ståligt, utan någon som helst kalk- eller kritighet (som i Chablis), vilket förklaras av att jordmånen i Willamette Valley är antingen vulkanisk eller lerig.

2011 Sigrid Chardonnay

slutsålt

”Varför har du plockat med dig ett Chassagne-Montrachet?” frågar jag Josh, som ler tillbaka och hävdar att vinet i hans gom snarare har karaktären av ett Puligny-Montrachet. En klockren strid om Påvens skägg (Montrachet betyder för övrigt ”Det rakade berget”), men ändå: Bergström Jr vidgår att likheten med Bourgognes finaste vitvinslägen är slående och det var dit jag ville komma. Nötigt, smörigt, runt av ek och med en snygg syra som får mig och andra runt bordet att sucka nöjt.

Sigrid Chardonnay är för övrigt en hommage till Joshs farmor, som gick ur tiden 2006.

Till dessa båda viner serveras smörstekta pilgrimsmusslor med en grön, syrlig crème på miso och ramslök – och här infinner sig genast tanken att varje krog borde servera minst två viner till alla rätter med så här hisnande smakbrytningar. Till den syrliga majonnäsen passar det enklare Old Stones perfekt, men när de fetkrispiga musslorna når tungroten, skriker smaklökarna efter den läckra Sigrid.

Andra flighten, rött:

2014 Cumberland Reserve Pinot Noir

349 kr, art. nr. 95307 (best. sort.)

Det finns de som påstår att pinot noir och nebbiolo är lika. Jag har alltid avfärdat det som nys, men här ger jag mig. Doften är påfallande lik som den jag inhalerade hos Giuseppe Rinaldi i Barolo för ett par veckor sedan, med en hel småländsk lingonskog. Bergströms fem bästa lägen samsas i flaskan, som ger en hint om ett finstämt, bärigt pinot inom högst fem, sex år.

2013 Silice Vineyard Pinot Noir

699 kr (privatimport via Fine Wines Sweden)

Ett strålande ”boregongne” – generöst lastat med de obligatoriska pinot-tonerna av hallon, jordgubb och smultron. På toppen av det, lite ”sydfransk örtighet”, lite lättflyktig parfym, men liksom föregående vin är det här alldeles för ungt att dricka i dag.

Rätten till de här första båda röda vinerna borde serverats till någon helt annan dryck, kanske en whisky från Islay eller en Västkust-IPA med tuff beska.
Den hårt panerade torskbiten drunknade i den ännu hårdare rökta torskrommen, som inte bara dränkte fisken, utan också effektivt slog ihjäl båda de subtila vinerna.

Tredje flighten, rött:

2013 Bergström Vineyard Pinot Noir

799 kr (privatimport via Fine Wines Sweden)

Den som är beredd att lägga 800 pix på en flaska vin, har givetvis rätt att kräva resultat. Och vi har ett resultat: Det här vinet är vad britterna skulle kalla ”savoury” – ett ord som är besvärligt att översätta, utan att trampa snett. Snarare mörkfruktigt än bärigt, kanske lite köttigt med toner av örter och orientaliska kryddor, med spår av järn och läder. Tänk smedja och skomakeri i samma smala gränd.

Den som investerar i en flaska får om sex år ett vin som smakar som …

2007 Bergström Vineyard Pinot Noir

slutsålt

… det är åtminstone vad Josh Bergström lovar. Blir ni missnöjda löser han in flaskorna. ”2013 liknade 2007”, säger Josh – och om det är sant får ni en kvalité som minst motsvarar ett bourgogne premier cru från Vosne-Romanée.

Här känner sig Bourgognepartisanerna hemma.

Och här tar Lipp revansch. En saftig, helstekt liten vårkyckling med murklor i gräddig sås (touch av portvin) och pommes Dauphine (potatismos med petit choux-deg) kompenserar för debaclet med torskrommen. Optimal matchning. Slutet gott, allting gott.





”Jag gillar inte riesling. Riesling är för sött.”


25 april, 2016 09:51


riesling

Scenen är Göteborgs Vinhus lilla provning på Hotel Pigalle – ett efterskalv till förrförra helgens stora vinmässa på Posthotellet.

Nu bara fyra importfirmor på plats med sina godsaker.

– Vill du prova lite riesling? frågar Simon Lundmark på Rudolf Good Life och håller fram flaskan med 2012 Riesling R från Scheu i Pfalz.

– Nej tack, jag gillar inte riesling, svarar kvinnan bestämt.

– Inte …? säger Simon närapå chockad, men alltför belevad att ifrågasätta.

Eftersom jag är både nyfiken och mindre artig tar jag över bollen från Simon och frågar kvinnan varför.

– Riesling är för sött, slår hon fast.

För sött? Såpass? Det tar en sekund, men så inser jag att hon och jag tillhör samma Generation Repmånad (”vitt vin och räkor …”), vilket förklarar allt.

När filmen kom, 1979, satte vi likhetstecken mellan vitt vin och Zeller Schwarze Katz, Moselblümchen och – framför allt – Liebfraumilch.

Billigt, halvtorrt, platt, ganska usel blandning av i första hand skitdruvan Müller-Thurgau kompletterad med riesling. Med sin kombination av kladdig sötma och klen syra sorgfälligt kvaddade Liebfraumilch varenda möte med de sublima, färska Smögenräkorna.

Men det var den tidens fredagsmys – vitt vin och räkor var i princip obligatoriskt och vi gjorde om det där misstaget varenda vecka, för vi begrep inte bättre.

Så jag förstår kvinnans rieslingdiss – hon fick väl en överdos på 70-talet, som så många andra.

Men i dag är det annorlunda. De där klibbiga grejerna är borta och ersatta av riktig riesling. Torrt, gott, fruktigt, mineralrikt, syrligt – i vissa fall fantastisk riesling.

2012 Riesling R Trocken från producenten Scheu i Pfalz är en sådan.
Skyhög mineralitet, en syra som nafsar lätt i kinderna, en liten retande sötma och en liten touch av ekfat, minsann. Fatighet är inte vanligt för ett stramt och torrt riesling, men här är eken helt integrerad och inte det minsta påträngande.

Oslagbart vin till den vita klass A-sparrisen, som nu är på inmarsch från Schwetzingen i Tyskland.

Vinet kostar 229 kr och har artikelnummer 78928.

Kan beställas både från Göteborgs Vinhus (Importör: Rudolf Good Life) och från Systembolagets beställningssortiment.





Besök i Italien, Piemonte, Nebbiolo-land


20 april, 2016 11:00


SONY DSC

Finns det någon anledning att dra till vischan i Piemonte såhär mitt i april?

Jovars – om inte 25 plusgrader, strålande sol, blå himmel med snöklädda alper i fonden och sagolik mat räcker, så är regionens viner alltid skäl nog för oss som är lite mer än medelmåttigt intresserade av sånt.

Eller rättare sagt: det är nebbiolo som lockar. Denna märkliga, kräsna druvsort, som trivs endast i just Piemonte och vars ädlaste varianter är Kung Barolo och Drottning Barbaresco.

Druvan som tar så outsägligt lång tid på sig att bli drickfärdig.

För det gör den väl?

Eller…?

Saftspritsig dolcetto och körsbärsfruktig barbera i all ära (och vi kan väl för ordningens skull nämna även regionens vita utfyllnadsdruvor arneis och cortese), men det är nebbiolo det mesta handlar om.

Ordet kommer för övrigt av nebbia (italienska för dimma) och man kan alltså förledas att tro att det är Piemontehöstens dimhöljda berg som ”gör” vinet.

Glöm det.

”The fog is a bad thing”, slog vinmakaren och värdshusvärden Matteo Ascheri fast, när jag frågade. Mer om honom lite längre ner.

Nåväl, vi började i Neive, som ligger norr om staden Alba – och då är vi i Barbaresco-land.

Claudia Cigliuti, femte generationen vinmakare på den lilla charmiga familjegården Azienda Agricola Fratelli Cigliuti, tog oss igenom en schysst provning med bland annat en mycket charmig barbera för 15 euro och en smäcker, svåremotståndlig Barbaresco Vie Erte för 25. (Hade före resan lovat mig själv att inte köpa på mig nåt annat än nebbiolo, men kunde inte låta bli att smyga med en låda av den oerhört prisvärda barberan.)

Cigliuti gör sin barbaresco i modern stil; fruktig, pigga syror, inte alltför elaka tanniner utan drickbart redan som ungt.

Att blanda druvsorter var ovanligt i Piemonte förr i tiden (om det förekom alls), men times are changing och oskicket sprider sig. Cigliuti gör en blend på lika delar nebbiolo och barbera under namnet Langhe Rosso Briccoserra. Inget fel på vinet, men jag fattar inte varför.

OK, jag är väl grinig dårå, men skulle du köpa en bil som är 50% Ferrari och 50% Fiat?

Claudia Cigliuti i sin rätta miljö. Hemma i Neive.

Claudia Cigliuti i sin rätta miljö. Hemma i Neive.

 

Fyra mycket prisvärda Cigliutiviner. Barberan till vänster lysande för 15 euro.

Fyra mycket prisvärda Cigliutiviner. Barberan till vänster lysande för 15 euro.

 

Barbaresco.

Barbaresco.

 

Raka motsatsen till ”liten familjegård” är vinmonstret Ceretto, strax söder om Alba. 1,2 miljoner liter vin pressas årligen ut genom firmans utspridda vinerier – och återkommer i form av välstånd som bländar varje besökare.

På den grandiosa huvudbyggnaden har man hängt en satellit täckt av en plastbubbla, som nås via en tunnel. Väl därute i bubblan kan man njuta av utsikten över vinkullarna – eller fundera över om man i nästa sekund kommer att skjutas ut i rymden.

Spejsat.

Och smakfullt.

Inte ett dammkorn vare sig i källare, produktionsanläggning, butik eller provningslokal, som var och en för sig skulle kunna få vilket designpris som helst. Italienare kan konsten att få rå betong, durkplåt och rostigt järn att andas elegans och flärd.

Hälften av Cerettos produktion utgörs emellertid av den enkla, vita arneisdruvan och ytterligare 25 procent blir lika enkelt, sött Moscato d’Asti-bubbel.

Där har ni företagets mjölkkossa.

Fast deras pampiga Barolo hjälper förstås också till. För 67 euro kan man från Cerettos källare erövra en flaska 2007 Bricco Rocche Prapó. Om det finns något som heter ”modern klassisker” är det vad man får; en nio år gammal Barolo med begynnande mognadston, fast med bärigheten och den strama syran kvar. Urläckert vin. Men långt ifrån det jag menar med mogen Barolo.

Märklig plastbubbla hänger utanför Cerettos besökscenter.

Märklig plastbubbla hänger utanför Cerettos besökscenter.

 

Resans bästa upplevelse är Bra.

Ja, den heter så – staden vi bor i. Bra.

Jag vet inte om Bra betyder något särskilt på italienska, men kan tänka mig att britter fnissar lite grann när de kör förbi skylten vid infarten till staden.

Albergo Cantine Ascheri är ett litet hotell i art deco-stil, med vineri i bottenplanet och rum i tre våningar ovanpå. Utsikten från glashissen är massiv. Alpmassiv.

Matteo Ascheri driver hela klabbet och gör det lika minutiöst som Ceretto – om inte ännu ”värre”. Här kan den som vill slicka golvet i vinkällaren, spegla sig i ståltankarnas kromade luckor eller luta sig mot de slovenska ekfaten utan att få en fläck på den vita linnekostymen. 240 000 liter vin om året tillverkar Matteo och han skulle aldrig drömma om att blanda nebbiolo med barbera (eller nåt annat).

Vintillverkningen går i samma kliniska stil. Noggrann temperaturkontroll under jäsning och lagring, dokumentering och jämförelse med föregående årgångar gör att husstilen hålls så intakt det bara är möjligt.

När Piemonte 2010 införde ett klassificeringssystem à la Medoc, fick 170 enskilda vingårdslägen i Barolo crustatus. Bland andra Ascheri i La Morra, vilket förstås var en skänk från ovan för Matteo Ascheri. Bästa årgången under årtusendet så här långt – och en ”grand cru” som bar hans namn.

2010 Barolo Ascheri är ett grymt bra vin i perfekt balans mellan bär och frukt, syra, ekfatston och tanniner som inte längre är burdusa, utan bara lockande till en kalvfilé med örtig kryddning (salvia, timjan).

2010 Barolo Ascheri kan beställas av Göteborgs Vinhus (via Systembolaget), kostar 495 kronor och har artikelnummer 72299.

Matteo Ascheri förklarar för Grehn att dimma är en dålig grej för nebbiolo.

Matteo Ascheri förklarar för Grehn att dimma är en dålig grej för nebbiolo.

 

Skinande utrustning i Ascheris källare.

Skinande utrustning i Ascheris källare.

 

Ascheris viner finns hos Göteborgs Vinhus. Till höger toppnumret 2010 Barolo Ascheri. Premiärutgåvan.

Ascheris viner finns hos Göteborgs Vinhus. Till höger toppnumret 2010 Barolo Ascheri. Premiärutgåvan.

 

Jaha, tre dagar i Piemonte och en fråga återstod, som inte tycktes få något svar: var finns de muggiga gamla Barolovinerna, som tar en halv evighet på sig att mogna och som doftar höstskog med en släng av multna löv, svamp och träskvatten? Alltså sånt jag bara älskar.

Kanske i själva byn Barolo, nästan onödigt vackert belägen i dalen nedanför det berömda Cannubi-berget.

Kanske hos Giuseppe Rinaldi – en uttalad traditionalist i branschen.

Exteriören såg lovande ut. Världens skräpigaste gårdsplan, inget som liknade ”visitor centre”, en hög med sopor som stod och brann.

Och inomhus: ett minst sagt ostädat och lugubert vineri, där 60 år gamla ekliggare ruvade, fulla med det som så småningom ska säljas som ädel Barolo. Verkligen? Jag väntade mig att något brunt, ludet med svans och fyra ben närsomhelst skulle dyka upp från ett skrymsle och kila runt benen på mig.

Kontrasten från Ascheri och Ceretto var, som det brukar heta, slående.

Carlotta Rinaldi, familjens vinmakare i sjätte generationen, såg nog inte sitt vineri på samma sätt.

”Jag gör vin på farfars sätt. Finns ingen anledning att ändra på något”, förklarade hon och bjöd in till provning i en lokal som skulle kunna ha varit Geppettos snickarverkstad. Mitt i rummet stod en hyvelbänk, på vilken Carlotta Rinaldi ställt sina provflaskor.

Okej, det kan vi köpa. Men gaffeltrucken som med ett muntert tut kom rasslande rätt igenom verkstan/provningsrummet när vi stod och snurrade ett glas 2012 Barolo Tre Tine, så att Anders fick hoppa undan … det var otippat.

Men det blev ingen muggighet här heller. Skenet från det skitiga vineriet bedrog. Trots att röklukten från den brinnande sophögen på gården trängde in i rummet, tvingades jag konstatera att Giuseppe/Carlotta Rinaldis toppvin 2012 Barolo Brunate var så fräscht, så balanserat, så läckert i samspelet mellan lingonsyrlighet och tanniner att jag lätt hade kunnat ta hela flaskan, sätta mig i gaffeltrucken och njuta resten av eftermiddagen.

Det är andra tider nu, när även de mest envisa traditionalisterna gör Barolo som kan drickas unga, utan grimaser.

Carlotta Rinaldi brinner för sitt jobb i Barolo.

Carlotta Rinaldi brinner för sitt jobb i Barolo.

 

Oväntat besök. En gaffeltruck susar förbi när Anders provar nebbiolo hos Rinaldi.

Oväntat besök. En gaffeltruck susar förbi när Anders provar nebbiolo hos Rinaldi.

 

Udda provningsrum hos Giuseppe Rinaldi.

Udda provningsrum hos Giuseppe Rinaldi.

 

Sista chansen att få veta hur gammalt ett Barolo kan bli – eller inte kan bli – tog vi på vinbaren Barolofriends. Kenneth bläddrade i vinlistan (tjock bok) och hittade en 1968 Barolo Borgogno Riserva.

”Vi har bara en flaska kvar”, sade servitrisen och Kenneth svarade att det räcker, vi är bara tolv.

1968 … det var Pragvåren, Bob Beamons åtta och nittio, Tommie Smith & John Carlos svarta handskar, studentkravaller, mord på Martin Luther King och Robert Kennedy, John & Yoko nakna … och det var ett år före månlandningen. Vi satt och funderade på hur hisnande länge sedan det var som de här druvorna pressades. Men Barolo ska ju vara långlivad, så …

Det var lite meckigt att rädda korken från totalsmul, men det gick till slut.

”Du får gärna smaka också om du vill”, sade Kenneth till servitrisen och jag har aldrig sett en servitris skina upp så och så fort springa in efter ett extra glas.

Hur det smakade?

Ett 48 år gammalt Barolo är ett för gammalt vin. Det levde en kort stund i glaset, men färgen gick från orange till brunt på några minuter, syra och frukt blev till järnoxid och champinjonspad ungefär lika fort. Det var mera intressant än gott.

Köp inte – även om du hittar en flaska till det facila priset 185 euro på krog.

1968 Barolo Borgogno Riserva.

1968 Barolo Borgogno Riserva.

Barolo 1968. Borde ha filtrerats före konsumtion. Men vi fick ett nytt namn på vinet: Castillo di Grums.

Barolo 1968. Borde ha filtrerats före konsumtion. Men vi fick ett nytt namn på vinet: Castillo di Grums.

 





Brimoncourt – bubblor med finess och stramhet


19 april, 2016 14:25


brimoncourt

Ni som kan ert Champagne in i detalj känner förstås till den lilla staden Aÿ, själva hjärtat av bubbeldistriktet. Snett över gatan från en av de nya rockstjärnorna, Henri Giraud, håller Brimoncourt till. Lite samma strama stil – men kanske inte lika hett samtalsämne i salongerna. Jag har provat tre av det lilla husets fyra tappningar – och blivit överraskad. Fel låt vann!

Brimoncourt Blanc de Blancs

469 kr

Eftersom vi befinner oss i hjärtat av pinot noir-druvans rike, är det lite märkligt att den 100-procentiga chardonnaychampagnen sopade banan med de övriga två provade sorterna (OK, nu provade jag inte Brimoncourts Brut Regence – men inte heller detta ”benchmarkvin” innehåller mer än 20% pinot noir).

BldBl-vinet var precis så gräddigt som jag vill ha en apéritifchampagne. Voluminösa drag av citrus, äpple som skiftar från grön Granny Smith till gul Golden Delicious – och en syra som knäpper med fingrarna så det ekar i rummet. Strålande gott i klassen ”Halvlyx”.

Brimoncourt Brut Rosé

40% pinot noir / 35% chardonnay / 25% pinot meunier

429 kr

9 gram socker tillsatt – jaså, verkligen? Det märks inte på denna torra, syrliga, frasiga rosé som inte så lite påminner om min absoluta roséfavorit, Gosset, med sina smarriga toner av blodgrape och vilda hallon.

Gosset kan jag bryta en arm för att få dricka – för Brimoncourt kan jag tänka mig en allvarlig stukning. Några laxsnittar därtill och dagen kan omöjligen bli förstörd.

Brimoncourt Extra Brut

80% pinot noir / 20% chardonnay

499 kr

Extra brut är på modet. Men att göra en champagne utan att tillsätta socker kräver självförtroende och kurage. Sockerfritt kräver extra bra druvmaterial, eftersom inget skyler nakenheten i vinet. Här finns två gram socker och trots att druvorna kommer från sex olika grand cru-byar (pinot noir från Aÿ, Bouzy och Ambonnay, chardonnay från Cramant, Oger och Le Mesnil) från ”outstanding years” (vilka framgår inte) känner jag den lilla, irriterande tonen av bittermandel på slutet. Synd, i övrigt är vinet  och passar utmärkt till ostron och skaldjur naturelle och kanske till plattfisk som vi bara klämt en citronhalva över. Men en femhundring för den här sockerfria skumpan är att ta i.





Göteborgs Vinhus Vinfestival 10/4


13 april, 2016 11:22


DSC_0147

Jag gillar verkligen Göteborgs Vinhus Vinfestival. Den är så lagom. Greppbar, nästan intimt mysig, ljusår ifrån hysterin på stora mässor som Prowein i Düsseldorf, den pågående Vinitaly i Verona, Vinexpo i Bordeaux – och Vinordic i Stockholm, inte att förglömma. Där blir man förfärligt trött redan andra dagen och vill bara hem, hem, hem. På GVV har man provat rubbet på några timmar och är fortfarande hyfsat pigg.

En annan grej: På GVV riskerar man inte att få skräp i glaset.

Varje gång jag provar igenom det som ställs ut, blir jag alltmer övertygad: det här är egentligen de enda vinerna du behöver.

Små importörer som går smalt och på djupet med precision är allt bra mycket roligare än såna som satsar grunt och med en spridning som en hagelsvärm.

Av de drygt tjugo importörerna i Göteborgs Vinhus fanns tolv med på festivalen i Posthotellet. Lätt att hitta pärlor på varje bord och de här utgjorde bara en bråkdel av mina favoriter i söndags:

 

ARMANO’S

Färsk medlem i Göteborgs Vinhus, med Kroatien som specialité.

2009 Super Istrian Cuvée (Roxanich)

Istrien, Kroatien

40% cabernet sauvignon / 40% merlot / 20% borgonja 

349 kr (art. nr. 75354)

Törs du satsa 350 spänn på ett kroatiskt vin? Gör du det, är risken stor att du blir fast. Med två klassiska bordeauxdruvor och en inhemsk har producenten Roxanich lagat ett underbart köttvin som väl lever upp till det förpliktigande namnet. Här spänner smakerna över hela Europa från väst till öst, med svartavinbär, vanilj, svartpeppar öreter, körsbär och kryddnejlika. Fyra år på ekfat har satt sina spår – men vinet är absolut inte överekat.

BONDA

Också en ny importör under GV-hatten. Far och son (Bo och Niklas) Dahlström, med Maremma som specialitet, presenterar sig med introduktionspriser 30-40 kronor under ordinarie.

2011 Valle del Sogno (Brancatelli)

Maremma, Toscana, Italien

80% cabernet sauvignon / 20% cabernet franc

238 kr (ord. 289, art. nr. 74313)

Valle del Sogno, ”Drömmens dal”, är toppvinet hos producenten Brancatelli – en ekologisk och tämligen anonym producent i samma härad som de berömda Ornellaia, San Guido (Sassiacaia) och Antinori (Tignanello).

En fem år gammal Valle del Sogno är en strålande representant för genren Super-Toskanare, det vill säga Bordeauxdruvor på italiensk jord. I glaset hittar vi läder, cassis, snygga ekfat och mogna, mörka körsbärstoner. Svårslaget till söndagsstek med rönnbärsgelé och inlagd gurka.

CARLIOT

Carl-Magnus Hedin är en av de många små, strävsamma, optimistiska svenska vinodlarna som räknar vingårdens storlek i antal plantor i stället för hektar.

2014 Siegerrebe (Villa Mathilda)

Arild, Skåne

198 kr / 50 cl (art. nr. 73802)

Det är ju för jädrans synd att produktionen är så försvinnande liten. Just som 2014 Siegerrebe började visa upp riktigt fina kvaliteter och personlighet, med frisk syra och lite nötighet – så tog vinet på den udda druvan slut. Ryktet säger att det lär finnas något dussin flaskor kvar – och om det ryktet talar sant, så är det läge att norpa en av dessa. Inte bara kuriosavin, utan riktigt gott.

CA VINKONCEPT

Ola Holm är både vingårdsägare och importör. Håller till i det urgamla vindistriktet Utiel-Requena, väster om Valencia.

2012 Cerrogallina

Utiel-Requena, Spanien

bobal

239 kr (art. nr. 73385)

Bobal är Spaniens tredje mest odlade druva, så okänd den är. Cerrogallina är gjort på 90 år gamla stockar och är en riktig tuffing, med en enorm koncentration, massiv mörk frukt och tanniner som skriker efter köttgryta. Eller snarare … det skriker efter lugn och ro i källaren i ungefär fem, sex år. Men sen…!

FINE WINES SWEDEN

Kenneth Gustavsson är en av grundarna av Göteborgs Vinhus, med Pinot Noir från Oregon som specialité.

2013 Wine by Joe Pinot Noir

Oregon, USA

171 kr (art. nr. 78446)

Instegsvinet från producenten Joe Dobbes ger en utmärkt bild av vad Pinot Noir från Oregon är; nämligen en stil någonstans mittemellan Kalifornien och Bourgogne – och det är väl exakt vad vi vill ha, eller? Inget kladd, men heller inga ilskna tanniner eller snipighet. Generös frukt, bäriga hallon- och jordgubbstoner och lagom ekighet. Det perfekta ankvinet (helst konfiterat lår, men bröstfilé duger också).

DSC_0204

GULLBERG BY STOCKWINE

Kanske en främmande fågel i Göteborgs Vinhus, eftersom firman hör hemma i 08-området. Men den vittomspännande vinportföljen är det inget fel på.

2013 Les Fontanilles (Anne Gros & Jean-Paul Tollot)

Minervois, Languedoc, Frankrike

syrah / grenache / carignan / cinsault

215 kr (art. nr. 75355)

Ah, Minervois – denna underskattade sydfranska appellation, helt i radioskugga av Bordeaux, Bourgogne och Rhônedalen. Varje gång jag provar ett vin därifrån sätter jag priset högre än vad det kostar. Gäller även detta vin i klassen 200+, gjort på allt vad Rhônedalen har att erbjuda i druvväg, med solid fruktighet, snygga fat och framför allt doft av Medelhavets örter.

GÖTEBORGS VINHUS

Moderskeppet importerar också vin och är alltså inte bara en huvudman för sina småimportörer.

2011 Archangel Riesling

Central Otago, Nya Zeeland

211 kr (art. nr. 78479)

Riesling i stram, tysk stil – som inte snabbmognat, vilket druvan allt som oftast gör när den kommer långtdärbortifrån. Tvärtom en stadig, krispig syra ”à la Rhendalen” och med lätta drag av bensinstation utmed Autobahn i solsken. Om man vill gå över ån efter vatten är det här perfekt till vårens tyska vita sparrispremiär om någon vecka.

HOFF VINHANDEL

Nestorn Mats Hoff är mest känd för sina röda bourgogneviner av högsta klass. Men han är bredare än så.

2014 Sancerre Les Aristides (Thomas-Labaille)

Loiredalen, Frankrike

sauvignon blanc

210 kr (art. nr. 75032)

Sancerre från Chavignol – när det är som mest elegant. Här dansar krusbären, nässlorna och fläderblommorna balett. Den totala motsatsen till de muskulösa grönpaprikastinna nyzeeländska sauvignon blancvinerna. Dricker detta med förtjusning till de små vita kottarna lokal getost, så kallad Crottin de Chavignol.

MAGNUM WINE

Magnus Holmgren nosar alltid upp bordeaux som smakar mer än det kostar.

Ronan by Clinet 

Bordeaux superieur, Frankrike

263 kr / 1 500 ml (art. nr. 78481)

Ronan är det premier cru-klassade slottet (i Pomerol) Château Clinets tredjevin – och med den mjuka merloten enda druva är vinet fullt användbart redan nu, trots den ringa åldern. Har drag av nyrostat kaffe och naturligtvis en del bordeauxish cassis, blandat med lätt ekighet.

Och visst är en magnumbutelj alltid lite festligare att bjuda från?

OFWERMAN IMPORTS

Nick Öfwerman har fått oss att se på rosévin med lite andra ögon. Tagit oss tillbaka till ursprunget, liksom. Provence.

2015 Domaine Sainte-Foy

Côte du Var, Provence, Frankrike

grenache / rolle / cinsault

149 kr (art. nr. 95035)

Sainte-Foy är ett av flera småslott runt staden Lorgues, hjärtat av rosévinsland. Samma ljusa, härliga, krispiga stil som grannarna Gaivisson, Roubine, Berne, Tropez, d’Esclans… Förvillande likt Whispering Angel – det ganska mycket dyrare instegsvinet hos Château d’Esclans, med sina toner av grapefrukt, persika och lavendel. Oslagbart till en salade Niçoise eller bara som sällskapsvin en solig eftermiddag i trädgårn eller på balkongen. Funkar även i Göteborg, vissa sommardagar.

DSC_0239

RUDOLF GOOD LIFE

Rudolf vänder upp och ner på begreppen och föreställningen om att Pfalz är lika med riesling. Det är så mycket annat också.

2015 Scheu Weissburgunder Kalkstein

Pfalz, Tyskland

175 kr (art. nr. 78927)

Du som är van vid (och lite trött på) ordinär Pinot Blanc från Alsace: gå över gränsen till Tyskland och prova en kvalitets-Pinot Blanc från Pfalz. Fast då heter druvan Weissburgunder. Flaskan packad med vår egen nordliga, syrliga äppel- och päronfrukt. Drick nu till skaldjur om du gillar den knivskarpa syra som det ungt vinet erbjuder. Spara till en framtida piggvar med beurre blanc, om du föredrar den smörighet som utvecklas med åren.

SVENSK CHAMPAGNEIMPORT

Magnus Fritzell är Halmstadbon som vågat satsa så vilt på bubblor, att han öppnat champagnebar i hemstaden. ”A Little Party” serverar 200 champagner till flärdtörstande hallänningar.

Love & Bubbles Brut (Earl P. Brugnon)

Champagne, Frankrike

60% pinot noir / 40% chardonnay

390 kr (art. nr. 77775)

Det är omöjligt att gå förbi flaskorna med regnbågsflaggan på etiketten. ”Världens mest kärleksfulla champagne” är succéprodukt i alltfler Pridefestivaler. Oblyg dosage, skamlöst flörtig men utan att bli oseriös i grunden. Premier cru-druvor i buteljen, dricks med fördel i vällustiga klunkar. Bull’s eye för sin målgrupp, men lika god för icke-queer. 20 kronor per flaska går till HBTQ-vänliga organisationer.

IMG_5628

VINSMAK

Marco Maraschi är så ny i Göteborgs vinhus att hans viner inte ens han komma med i listan till festivalen. Specialitet: Sicilien och Friuli-Venezia Giulia uppe i nordöstra Italien.

2012 Baglio di Pianetto

Sicilien, Italien

syrah

174 kr (privatimport)

Siciliansk syrah av klass är inte precis Systembolagets specialité – men här är ett sånt vin. Stilen av syrah är långt från Crozes-Hermitage, snarare får vi här smaka på något som liknar den tuggiga, körsbärs- och lakritsstinna, varma Nyavärlden-shirazen. Fast lite stramare, utan att bli barsk. Ett optimalt grillvin.

DSC_0129
DSC_0153

 


 





1 2