Rött vin att inte få ont i huvudet av.


29 juni, 2016 13:31


cocoriko -15 flaska

 

På en av alla dessa tillställningar som börjar stelt och städat men slutar med mera vingel än mingel och med nästan bara sje-ljud och vokaler, berättade en välförfriskad deltagare att hen alltid fick ont i huvudet av vit chardonnay.

”Ajdå, det låter inte bra”, sa jag – och kunde förstås inte låta bli att fråga hur det förhöll sig med huvudvärk och röd chardonnay.

”Inga problem allsch”, förkunnade deltagaren utan att notera den spefulla tonen i frågan.

Vi lät diskussionen stanna där, men den är ett skojigt minne.

Jag har aldrig hört talas om vindrickare som får ont i skallen av vitt vin, men klarar rött. Tvärtom är däremot mycket vanligt – och denna trista åkomma ska man ta på allvar och inte vifta bort med ett ”det beror väl på att du druckit för mycket”, för så är det nödvändigtvis inte.

Tanninerna i rödvinets skal och kärnor kan ta styggt på överkänsliga – och detta redan i små doser.

Så vad gör man?

Ja, inte ger man upp kampen och väljer bara vitt, om man nu tänkt sig servera rött till köttet (eller fisken, för den delen). Men det går att hitta röda, bäriga viner gjorda på tanninfattiga druvor.

Pinot noir (från Bourgogne, USA:s västkust, eller Nya Zeeland), gamay (Beaujolais) och cabernet franc (Loiredalen) är klart skonsammare än de tuffa cabernet sauvignon, syrah, grenache och tempranillo.

Eller varför inte piquepoul noir från Langudeoc i södra Frankrike?

Namnet betyder precis vad det låter som; pique är franska picka och poul är kortform för poulet (höna).

Vinet är per definition rött, men så ljust och bärigt att det kan tas för ett mörkt rosé. Stilen är helt lik det som tillverkas i Beaujolais. Ljust, bärigt, syrligt, med toner av jordgubbe, smultron och röda vinbär.

Värt att prova för känsliga skallar, rädda för rödvinets avigsidor, men som ändå vill ha rött i glaset när det serveras kött.

Rekommenderas även till mera hårdhudade vindrickare.

Men utbudet av röd piquepoul är inte outsinligt. Druvan odlas bara på 400 hektar i hela världen.

Producenten Domaine La Grangette utanför Montpellier är ensam om att göra piquepoul i alla tre färgvarianterna – och som av en händelse finns det röda vinet nu att beställa via Systembolaget.

Artikelnumret är 73300, priset 159 kr.
Och namnet på vinet är CocoriKo! Vad det betyder kan var och en räkna ut utan att jag skriver det på näbben på er, eller hur?

Domaine la Grangette drivs av det unga paret Christelle och Michele. De är den enda vingården i Languedoc som gör både vitt, rött och rosé på druvan Piquepoul. I våras så fick i tävlingen Grands Vins du Languedoc guldmedalj för både Poule de Pic och CocoriKo!

Domaine la Grangette drivs av det unga paret Christelle och Michele. De är den enda vingården i Languedoc som gör både vitt, rött och rosé på druvan Piquepoul. I våras så fick de guldmedalj i tävlingen Grands Vins du Languedoc, för både Poule de Pic och CocoriKo!





Je suis Islande


27 juni, 2016 08:17


Island

Never was so much cheered by so many for so few.

Eller nåt i den stilen…

För visst har ni också en känsla av att varenda medborgare i 28 EU-länder håller tummarna så att knogarna vitnar, för Ísland och dess 330 000 invånare i kväll?

Eller snarare: tummarna hålls för att de korkade engelsmännen (53 000 000) åker ur EM så det ryker.

Som satirikern Andy Borowitz i The New Yorker skrev efter Brexit i fredags:  Nu har britterna förlorat rätten att hävda att amerikaner är dummare än de själva.

En pubägare i norra London kommenterade: ”En mörk dag. Men jag hoppas – när november kommer – att amerikanerna återigen visar sig vara dummare än vi.”

Svart, men kul.

Nå, för er som insett att bra fotboll och god öl är två oskiljaktiga storheter (på åskådarplats, naturligtvis!) vill jag gärna tipsa om följande möjlighet att stötta lilla Ísland i kampen mot England – och att ge nye presidenten Guðni en finfin installationspresent.

Det utmärkta Ölvisholt Brugghús i Selfoss på södra Ísland exporterar fyra olika öl till Sverige, varav ett – Jolabjór (julöl, helt enkelt) – finns i Systemets ordinarie utbud.

Kanske inte säsong för just det ölet just nu. Men övriga tre … Alla ligger i beställningssortimentet och tar i vanliga fall några dagar att få hem.

Men jag utgår från att alerta Systembutikschefer och pigg importör har fixat så att ölet står på hyllorna i åtminstone några ölfokuserade butiker i stan i dag.

Och man måste inte äta surhaj till.

Lava är en fullmatad imperial stout på 9,4 procent alkohol och massor av maltighet. Dricks vid högtidliga tillfällen (t ex en åttondelsfinal i fotbolls-EM).

Móri är en ale och en hyllning till en pojke som enligt sagan gick under vid ett vulkanutbrott för 200 år sen och sedan dess hemsöker familjen som vägrade hjälpa honom.

Skjálfti är en lager, ordet betyder jordskalv och namnet är givet. Ölvisholt Brugghús ligger nämligen precis ovanpå sprickan där de europeiska och amerikanska kontinentalsocklarna möts. Vem som helst kan räkna ut vad som händer med bryggeriet med jämna mellanrum (t ex år 2000 och 2008) men vem kan förklara varför man bygger ett bryggeri just där?

Okej, får ni inte tag i några av de här finölen på Systemet i dag, finns de kanske i välsorterade sportbarer, om ni föredrar att kolla EM-fotbollen i en dylik.

Går ni bet även där, lova i så fall att inte dricka någon Newcastle Brown Ale till matchen. Inte sedan Alan Shearer satt i SVT-studion i går och förklarade att England borde kunna slå Frankrike – i kvartsfinalen…





Portugal när det är som bäst


22 juni, 2016 13:37


David Lima

Mannen bakom glasen heter David Lima. Han är portugis.

I glasen är det fyra nyanser av rött. Också portugiser.
Portugal är den minsta gemensamma nämnaren här, men låt mig nämna ett par till.

David Lima är en av tjugotalet importörer under Göteborgs Vinhus hatt. Alla mycket småskaliga, alla mycket nischade, alla mycket hängivna och med en garantistämpel i portföljen: alla viner du köper via vinhuset är av anmärkningsvärd hög kvalitet – och kostar de skjortan är det i så fall en skjorta från den där firman som börjar på D och slutar på -mann (och vars tv-reklam alltid får mig att känna efter om jag inte är liiite kissnödig trots allt och måste kila iväg en minut).

Nåväl, det var en utvikning.
Egentligen kom David Lima till Göteborg för att läsa miljöteknik på Chalmers. Det är nästan tio år sedan nu, men någon ingenjör har det inte blivit av honom och lär förmodligen aldrig bli.
I stället för att studera sögs han nämligen in i vinvärlden och började importera vin från hembygden.

Utgångsläget var bra och dåligt på samma gång.

Bra – därför att David kom från Porto och hade ett råmaterial av världsklass att jobba med. Portvin är minsann inte kattskit och det David Lima inte kunde om port lärde han sig. Dessutom insåg han ganska snart att även övrigt vin från Dourodalen, alltså sånt som inte var uppspritat, var fantastiskt när det var som bäst.

Dåligt – därför att portugisiska kvalitetsviner var märkvärdigt svårsålda i den nya hemstaden Göteborg. Här var folk vana vid att Portugal levererar vin som är ”prisvärt”, det vill säga billigt och av acceptabel kvalité. Det hade inte minst stadens vinskribent i den stora morgontidningen påpekat. Så resultatet blev klent när David Lima knackade dörr hos stadens krögare, krängde av sig ryggsäcken packad med portugisiska kvalitetsviner gjorda på de inhemska druvorna touriga naçional, tinta roriz och touriga franca och ordnade provningar.

Med stockholmare var det annorlunda. Inte bara lite smartare (vilket vi fått lära oss av en ledande politiker redan tio år tidigare), dessutom avsevärt rikare och mycket mer benägna att handla kvalitetsvin från Dourodalen.

Alltså kunde man hitta David Lima med sin ränsel sovande på samma stol (vagn 1, plats 10) på det X2000-tåg som lämnade Göteborg C 06.00 och i vissa fall anlände Stockholm på utsatt tid 08.54. Dörrknackning, provningar och hem till Göteborg samma kväll. Tre dagar i veckan, vecka in, vecka ut.

  • Det var slitigt, men nödvändigt. Lyckades jag sälja tolv flaskor till en krog i Göteborg, kunde en krog i Stockholm köpa tolv lådor, säger vinknallen Lima i dag om tiden då ha sov mera på tåg än i säng.

Eller snarare: före detta vinknallen. För drygt två år sedan fick David Lima sitt brejk, när Joáo Ferreira Álvares Ribeiro på Quinta do Vallado frågade om David kunde tänka sig att bli ansvarig för firmans försäljning i norra Europa.

Svar ja.

Joáo Ferreira Álvares Ribeiro – driver Quinta do Vallado, en av "The Douro Boys".

Joáo Ferreira Álvares Ribeiro – driver Quinta do Vallado, en av ”The Douro Boys”.

 

För er som inte känner till Quinta do Vallado kan jag lite snabbt berätta att det är en av de berömda ”Douro Boys”. Boysen är alltså inte specifikt pojkar, utan benämningen på fem egendomar i Dourodalen som gick samman 2003 för att tillsammans marknadsföra sina viner och nå ryktbarhet utanför hemlandets gränser.

De visste att de satt på både kunskap och material av högsta klass och lyckades mycket bra. Jämförelsen med de italienska ”Supertoscanarna”, som flyttade produktion från Chianti till västkusten för att göra både bättre vin och väsen av sig, är inte alltför långsökt.

Så nu reser David Lima betydligt bekvämare och i lugnare tempo runt i Europa varannan vecka. Stockholm blir det var 14:e dag och resten av tiden tillbringar han i Göteborg, vilket numera är ”hemma” på riktigt.

Till exempel häromdagen, då David Lima och The Boss, alltså Joáo Ferreira Álvares Ribeiro, tillsammans bjöd på QdV-provning med passande stabil köttlunch på brasilianska restaurangen Brasa (i brist på portugisiska krogar i Göteborg, men språket är ju detsamma så vafasen …).

Och det är här vi återkommer till de där fyra glasen på bilden ovan.

Det vin som görs på Quinta do Vallado är verkligen oerhört gott, framför allt till kött. I stilen någonstans mittemellan mogen Bordeaux och fräsch Châteauneuf-du-Pape (om man nu måste hitta referenser till allting).

Quinta do Vallado-viner kräva dessa köttbitar. Eller trivs åtminstone ihop med: Ibérisk vildsvinsfilé, nyzeeländskt lammrack, revbensspjäll av ungnöt och hängmörad biff.

Quinta do Vallado-viner kräva dessa köttbitar. Eller trivs åtminstone ihop med:
Ibérisk vildsvinsfilé, nyzeeländskt lammrack, revbensspjäll av ungnöt och hängmörad biff.

 

I glas nummer tre finns 2008 Quinta do Vallado Reserva Field Blend, med 44 inhemska druvsorter (gamla stockar) i en blend Miraculix hade offrat sitt skägg för att kunna koka ihop. Och nej, det är inte billigt. Vinet kostar 500 kronor flaskan och kan köpas här.

QdV gör vitt också. T ex en torr moscatel, som är lysande till ostron. Vallado Primo (99565) kostar 159kr

QdV gör vitt också. T ex en torr moscatel, som är lysande till ostron. Vallado Primo (99565) kostar 159kr

 

Vill man ta det lite lugnare med vinutgifterna, men ändå unna sig något extra, kanske glas nummer ett räcker. Det är instegsvinet 2013 Vallado som finns i Systembolagets ordinarie sortiment (90454, 159 kr). Gott, men inte riktigt samma sak.





Att prova är nödvändigt!


13 juni, 2016 11:23


Bild: AGNETA HELLGREN

Tänkte bara sticka emellan i EM-hetsen med en liten fundering om nödvändigheten av att prova.

Provare necesse est.

Det provas inte bara vin hemma vid vårt köksbord. Vi har provat det mesta genom åren. Till exempel ost, tonfisk, senap, sill, tomater, ketchup, majskorn, choklad, kaviar, glass och i ett ögonblick av sviktande omdöme: Ferraribilar från Icas lösgodishylla mot diverse påsar.

För hur ska man annars veta vilket märke som är bäst och vilket som bör undvikas?

Tesen ”allt är relativt” gäller även här. Jämför du flera produkter mot varann blir betyget oerhört mycket mer stabilt, än om du bara stoppar en enda mussla (cornichon, ostbåge, oliv) i munnen och tycker.

Men hur ofta har man flera sorter att välja bland?

Vi hade äldsta dottern med ett gäng kompisar hemma en kväll och jag frågade om de gillade prosecco. ”Absolut, jättegott”, tyckte majoriteten, så jag öppnade en flaska standardprosecco som vi råkade ha hemma, tillsammans med en hygglig cava – plus vår huschampagne.

Tre glas, varsågoda och jämför!

Say no more …

Kan kanske tyckas lite taskigt eftersom de flesta tjejerna var studenter och champagne kostar en bra bit utanför CSN-ramarna, men i alla fall. Alla var överens om att proseccon blir ganska så kladdsöt jämförd med den friska syran från champagnen. Men ingen hade varit med om en dylik provning förut, så det blev en aha-upplevelse.

Ergo: ett glas prosecco i solens sken kan smaka utmärkt – om man slipper jämföra med champagne.

Och nu kommer anledningen till varför jag berättat allt det här.

En av få produkter vi aldrig provat mot varann är olika sorters ostron. Skälet är enkelt: vår lilla, men i övrigt utmärkta fiskmånglare har aldrig haft mer än en sorts ostron i disken. Och aldrig annat än franska fin de claire.

Så när vi nyligen fick inbjudan till provning av ostron & champagne gick det inte att tacka nej. Johan Malm från Gabriel i Feskekôrka är världsmästare i ostronöppning, Magnus Fritzell äger svensk Champagneimport AB i Halmstad och tillsammans utgör de ett svårslaget par inom sina specialgebiet, när det kommer till infotainment.

Således en lysande föreläsning med skratt, om skillnaden mellan fin de claire, specialostron med tydlig merroir (havets terroir), de förhatliga japanska invasionsostronen och de delikata, svenska ostrea edulis, skördade utanför Fjällbacka. Allt medan vi mumsade i oss de olika varianterna och insåg att endast Sverige svenska ostron har. Jäklar, vilken skillnad i textur, spänst och smak! (Samt pris, dessvärre.)

Bild: AGNETA HELLGREN Johan Malm – världsmästare som öppnar ett ostron fortare än Sickan Jönsson dyrkar upp ett Franz Jägerskåp.

Bild: AGNETA HELLGREN
Johan Malm – världsmästare som öppnar ett ostron fortare än Sickan Jönsson dyrkar upp ett Franz Jägerskåp.

 

Och till molluskerna en radda champagner av olika snitt (blanc de blancs, ren pinot noir, ren pinot meunier och cuvée), medan Magnus Fritzell raljerade över Moët & Chandon i en verbal balansakt som låg kusligt nära en stämning för förtal.

 

Bild: AGNETA HELLGREN

Bild: AGNETA HELLGREN

Bild: AGNETA HELLGREN Magnus Fritzell – en David som inte räds Goliat (Moët) när han snackar. Säljer godare och mindre kända champagner, bland annat en överraskande komplex 100% pinot meunier från Didier-Ducos,

Bild: AGNETA HELLGREN
Magnus Fritzell – en David som inte räds Goliat (Moët) när han snackar.
Säljer godare och mindre kända champagner, bland annat en överraskande komplex 100% pinot meunier från Didier-Ducos.

 

Fem ostron och champagne ad lib för 295 spänn. Snacka om najs event.

Det är såna goa grejer man får ta del av när man är medlem i Göteborgs Vinhus. Varför inte klicka här och bli medlem, om du inte redan är det.

Medlemskapet är, som det brukar heta ”helt gratis” (har ni förresten hört talas om något som marknadsförs som halvt gratis?).





Efterlängtat Rosévin gör entré på Systemet


7 juni, 2016 09:44


Då och då dimper det ner pressreleaser från vinimportörer, som skriver att ”Äntligen släpps det efterlängtade ’Château Vadå’ eller ’Bodega Siåså’ på Systembolaget. Köp, köp, köp!”.

Jag är lika undrande varje gång. Dels eftersom jag i de flesta fall aldrig hört talas om de här vinerna, dels för att det nästan alltid handlar om produkter alltför enkla för att vara ”efterlängtade”.

Men nu tänker jag begå samma dumma handling själv och skrika ut att NU SLÄPPS DET EFTERLÄNGTADE ROSÉVINET DOMAINE SAINTE-FOY PÅ SYSTEMET!

Efterlängtat av mig, nämligen. Förmodligen av ingen annan …

Jo, förresten – hustrun också! Och skälet är enkelt. Sainte-Foy är ett litet vinslott i Provence, beläget strax väster om den charmiga lilla staden Lorgues – och vi har i rätt många år nu haft förmånen att kunna resa dit och idka slottsliv på franska, tack vare god vänskap med såväl slottsägarna som ”les gardiens” (alltså det pensionerade australiensiska vaktmästarparet, Gaille och Richard).

Bild: AGNETA HELLGREN. Château Sainte-Foy. Inte stort, men naggande gott!

Bild: AGNETA HELLGREN.
Château Sainte-Foy. Inte stort, men naggande gott!

 

När importören och rosévinsgurun Nick Öfwerman tittade in på Sainte-Foy en dag för en liten provning utbrast han ungefär ”Bravo, exelente, magnífico, espléndido! Det vinet ska jag ha!”

Och nu är det alltså ”äntligen” här. Ska finnas i ett 40-tal Systembutiker i dag. Klassisk, snygg Provencestil, med en hel del kraft, för att palla både grillad tonfisk och ljust kött. Vi talar alltså främst om ett rosé till mat – men man kan förstås ocskå sitta i hammocken och söla med ett glas kallt Sainte-Foy.

Kostar 149 kronor, har nummer  95025. Nu befinner vi oss i hjärtat av Rosévinland och då kostar unicitet och kvalitet lite mer, men det ger ännu mer tillbaka.

Och jag garanterar att Sainte-Foy håller minst lika hög klass som berömda Château d’Esclans Whispering Angel, vilket kostar över 200.

En märklighet är att Systembolaget kallar vinet Château d’Esclans Domaine Sainte-Foy. Skälet är att vinet är vinifierat på d’Esclans, vilket för övrigt ägs av den berömde och imposante Sacha Lichine, som även innehar ett grand cru-slott i Bordeaux på fickan.

Detta etikettsbrott är antagligen till fördel för den som drar in kulorna, men själv känner jag mig något förnärmad, eftersom jag så många gånger knallat omkring bland vinrankorna på ”mitt” Sainte-Foy.

Men den franska regeln är att man inte får sätta ut beteckningen ”Château”, om vinet inte är helt och hållet gjort på slottet. När druvorna skeppas iväg för vinifiering någon annanstans, får man nöja sig med ”Domaine” och låta identiteten gå lite förlorad.

 

 

Bild: AGNETA HELLGREN. ÄNTLIGEN SOMMAR! Äntligen rosétajm på riktigt. I förgrunden Domaine Sainte-Foy. Till vänster Domaine Tropez. Gott.

Bild: AGNETA HELLGREN.
ÄNTLIGEN SOMMAR! Äntligen rosétajm på riktigt. I förgrunden Domaine Sainte-Foy. Till vänster Domaine Tropez. Gott.

 

I kylaren på bilden här ovan ligger några andra roséfavoriter.

Först och främst Domaine Tropez, flaggskeppet från familjen med samma namn som den välkända badorten för jetsetfolket. Det börjar säljas på onsdag (167 kr, nr 72900) och är i en något kryddigare stil än Sainte-Foy.

Grand Recolte i den fyrkantiga, tunga och miljömässigt tveksamma flaskan kommer från lyxegendomen Château Berne. Också klassisk Provencerosé till bra pris: 109 kronor, nr 75286.

Domaine de Collavery (2859) är ett riktigt budgetvin. För bara 84 spänn får du mer än vad du kan begära för pengarna.