Fattigmansbarolo med rik smak


31 juli, 2016 18:38


Matteo Ascheri-1

Åtskilliga gånger har jag kallat Langhe Nebbiolo ”Fattigmansbarolo”.

Skälen är flera och lätt insedda. Druvan är densamma som i Baroloviner, regionen där den växer – Piemonte – likaså. Och priset är en bråkdel.

Snart sagt varje gång Systembolaget presenterat ett Langhe Nebbiolo på sina nyhetsprovningar, har jag funnit vinet mer än prisvärt, eftersom det brukat kosta runt en hundring och smaka som nästan två – medan äkta Barolo, även av ordinär kvalité, springer upp i minst tre hundralappar.

Så har de snabbt tagit slut också, de där fynden som nästan smakar äkta barolo. I dag finns väl bara budgetvarianter av Langhe Nebbiolo från storproducenterna Pio Cesare och Fontanafredda i ordinarie sortimentet.

Men varför inte prova ett Langhe Nebbiolo av högsta klass? Om ett riktigt gott Baroloplagiat får kosta i underkant 200, är Matteo Ascheris 2014 Langhe Nebbiolo d’Alba (191 kr, nr 78482) inget dåligt köp.

Vinet har den sympatiska egenskapen att det är drickbart redan i dag, vid två års ålder, förutsatt att det står en tallrik med passande käk vid sidan om glaset. (Äkta Barolo tar några år till på sig för att mjukna och det gäller även den modernaste av vinmakningar. Så kallad ”traditionell” Barolo kan hålla konsumenter på halster i decennier.)

Matteo Ascheri är new school i Piemonte. I Bra (den lilla staden heter så) driver han ett litet vineri i bottenplanet till hans gästgiveri i modernt sober stil.

Minutiös hygien, glänsande ståltankar och nyhyvlade, slovenska ekliggare, dominerar vineriet. En spikrak motbild till traditionalisternas källare.

240 000 liter vin om året buteljeras av Ascheri.

2014 Ascheri Langhe Nebbiolo d’Alba följer de mera exklusiva Barolovinerna i spåren, med ljus färg som drar åt terrakotta efter några år, lätta lingontoner, frukt av körsbär och plommon och inte minst kakao och läder.

Passande mat är givetvis regionens paradförrätt vitello tonnato följd av ett piemontesiskt långkok, gärna en mustig gryta på vilt eller nöt, helst med massor av lök och svamp.

Sa jag tryffel, förresten?





Döm inte hunden efter håren


21 juli, 2016 15:27


Other Peoples Pinot

 

Om ett skönmålat yttre vore avgörande anledning att köpa vin, skulle O.P.P. inte säljas i särskilt många exemplar.

(Vem minns inte 90-talets lockvara på danska Brugsen eller om det var Køpmand: ”Ta fire for hundrede kroner!”; präglad butelj, gräll etikett med blommor, blad, druvor, korsvirkeshus, storkar, katter, you name it …

Flaskan påstods innehålla god pinot gris från Alsace, men befanns vid en provsmakning hålla en kvalité som inte ens den mest välmutade inköpare på Systembolaget hade släppt över tröskeln.

Med O.P.P. är det tvärtom. Etiketten skulle kunna vara ritad av en sexåring som fått uppgiften att med svart filtpenna fylla tre bokstäver utan att rita utanför konturerna.

Men innehållet är strålande.

O.P.P betyder ”Other People’s Pinot” och görs av vingården Mouton Noir i Oregon. Mannen bakom verket heter André Hueston Mack, Texasbördig mästersommelier – och om honom kan ni läsa lite mer på den här sajten.

O.P.P. är nämligen ”Veckans vin” hos Göteborgs Vinhus, vilket inte betyder att det är en stapelvara i budgetklass – däremot alltid en kvalitetsprodukt väl värd priset.

Jag blev förtjust i O.P.P redan för halvannat år sedan, då jag provade årgång 2013. Fann det typiskt Oregon-pinot, med mer stramhet än Kalifornien, men mindre än Bourgogne. 2014 års upplaga är nog lite fruktigare, lite mer publik, lite mer California Dreamin’ än Bourgogne.

För 179 kronor får du i vilket fall som helst ett lysande instegsvin till den tjusiga pinot noir-världen. Passar till väldigt mycket, men allra bäst till anka.

Beställ här.





Bonde söker stöd – på franskt vis


12 juli, 2016 10:02


DSC_0639

Så är EM-fotbollen över och vi kan koncentrera oss fullt ut på Tour de France i två veckor till. Spännande.

Tänker inte missa etapp nummer 13, som körs i morgon. Den startar i Carcassonne och avslutas i Montpellier – och däremellan kan det hända grejer.

Saken är den att när vinbönderna i organisationen CRAV (Comité Regional d’action viticole) i vintras fick höra talas om att Touren låtit det chilenska vinet Bicicleta vara officiellt vin för den franska cykelklassikern, kände de sig kränkta. Det militanta CRAV, med säte i Languedoc-Roussillon, är känd för att spränga officiella byggnader, dumpa gödsel på gator och torg, hälla ut utländskt vin på landsvägar samt håna politiker i sin kamp för bättre villkor.

Så dessa arga vinbönder hotade med att sabotera cykelloppet när åkarna på onsdag rullar genom Languedoc, som hämnd för att arrangörerna inte valt ett franskt officiellt vin för Tour de France.

Återstår att se vad som – eller om något – händer. TV4, 14.10 eller Eurosport 14.15.

Jag kunde naturligtvis inte låta blir att prova det officiella 2015 Cono Sur Bicicleta (6586) mot ett franskt vin. Vad vore lämpligare än Côtes du Rhône-Villages-vinet 2015 Cycliste (76065)?

På papperet helt likvärdiga viner. Båda torra, fruktiga, generösa, köttvänliga, ekologiska – och med samma rimliga prislapp, 89 kronor.

Överraskande lika i stilen, dessutom. Trots att det chilenska är gjort på cabernet sauvignon och landets nationaldruva carmenère, medan fransosen innehåller Rhônedruvorna syrah och grenache.

Det franska vinner i längden, men bara med en hårsmån, på sin något stramare, matvänligare struktur.

Båda klart mer än prisvärda, Cycliste snudd på fynd.

Noterar i kanten: Var det inte lite yrvaket av de franska bönderna att reagera först i år, eftersom Tourens kontrakt med Cono Sur (dotterbolag till megastora Concha y Toro) löpt sedan 2014 och gäller till 2017. Kan i och för sig bero på att alkoholreklam i samband med sportevenemang är förbjudet i Frankrike och att marknadsföringen av vinet enbart fått förekomma i England, Belgien, Schweiz och Andorra, det vill säga de länder Tour de France gästcyklar i, under det drygt 350 mil långa loppet.

Inte säkert att de franska bönderna låtit sig nöja med Cycliste heller, förresten. Druvorna är visserligen från Rhônedalen, men firman som gör vinet är italiensk (Mare Magnum från Montalcino i Toscana).





Tack för nicken, Ronaldo – Där slapp vi cawl & rarebit


7 juli, 2016 17:33


Yngsta dottern föreslog i går eftermiddag en Grand final-middag på söndag – en ”minst trerätters med mat från de länder som spelar EM-final”.
– Kul idé, svarade reptilhjärnan som sitter mellan mina öron. Och dottern skickade omedelbart ut inbjudan till alla syskon med respektive.
Men vänta nu … walesisk mat? Har bara åkt rakt igenom landet en enda gång. I ösregn, på väg från ett färjeläge till England, utan att stanna ens för en trekantig sandwich. Måste googla. Inte var det upplyftande.

Så tack för den magnifika nicken, Ronaldo. Nu slipper vi Welsh rarebit, cawl och bara brith.

I stället blir det … hm, sardiner, bacalhau och musselfläsk?
En Schweinshaxe eller confit de canard får rädda söndagsmiddagen.

Men om det portugisiska köket är nättopp lika uselt som det walesiska (och då pratar vi om traditional cuisine), får Portugal gärna bidra med lite vin.

En Alvarinho Contacto (6707) är ett strålande vin med fräschör, syra och överraskande kraft. Håller såväl till fransk bouillabaisse som till tysk Bratwurst mit Sauerkraut. 119 spänn är ett märkvärdigt lågt pris för detta välgjorda, aningen ekade och ännu oupptäckta vin från det pånyttfödda Vinho Verde-distriktet i norra Portugal. Finns i många av Systemets butiker.

Blir det läggmatch i kväll (det vill säga tysk seger, det vill säga fläsklägg på söndag), är mitt bästa dryckalternativ den beskaste av tysk lager: Jever!

Vinner däremot Frankrike semifinalen, ska vi para ihop ankan med ett pinot noir från Bourgogne. Men de äro antingen sura och alltför unga, eller ouppnåeligt dyra (och dessutom icke lagerförda i standardbutiker).
Undantaget är 2014 Cuvée Margot från Olivier Leflaive (5447, 159:-).

Fullt drickbart redan nu och med det rätta borugogonestuket.

Till desserten avnjuter vi återigen ett obegripligt billigt portugisiskt sötvin:

2013 Bacalhoa Moscatel de Setúbal (8011, 109:-). Massor av kolaknäck, honungstoner och torkad frukt. Lång eftersmak som räcker över både förlängning och straffsparkar.

 





När vulkanen slocknat


4 juli, 2016 17:28


champagne-592638_960_720

Såhär dagen efter Frankrikes magnifika champagnefotboll mot Island är det väl på sin plats att påminna om lite extravagant bubbel till inte alltför orimligt pris.

Det är dessutom på annan förekommen anledning; Christian, som egentligen är en ölnörd i det allra översta skiktet, skrev ett brev som andades desperation: ”Behöver nya skumpatips, mina Palmér är slut.”

Enklaste svaret vore förstås ”Köp nya Palmér”.
Med ”Palmér” förstås kooperativet Palmér & Co i Reims – en enastående institution, där man hanterar druvor från hundratals odlare och skapar mycket god champagne till häpnadsväckande rimligt pris. Framför allt årgången 2008 är grymt bra för sina 329 kronor.

Men ännu lite roligare är att gå in på sajten champagnehuset.se och plocka vad som helst i Special Club-serien från just 2008. Jag går i god för rubbet: Juillet-Lallement, Gimonnet, José Michel, Vincent Joudart …

De här kostar ungefär två hundralappar mer än kolossprodukten från Palmér, men man får å andra sidan en stor champagne från en liten odlare.

Tjusarfaktor hög, på elegantaste sommarfesten.
Dyrt? Javisst, räkna sex glas på en flaska och du kommer att finna att det springer upp i nästan lika mycket som en stor stark eller ”husets vita” på anständig uteservering utefter de goa gubbarnas aveny.