Fläckfritt vin från Dalmatien


29 augusti, 2016 09:30


Foto: Thomas Grehn

Är det inte lite märkligt att de två massiva invandringsvågorna från Balkan – dels efterkrigstidens arbetskraftsinvandring, dels flykten från 90-talets inbördeskrig – inte gjort några särskilda avtryck i Systembolagets katalog?

Själva kunde vi svenskar som bekant inte resa på en chartervecka till Mallis, utan att packa ner minst två burkar Abbasill, ett paket knäckebröd, ett par tuber Kalles kaviar och trekvarts kilo Gevalia mellanrost, utifallatt det inte skulle finnas svenskt kaffe på grisfesten.

Men de hundratusentals jugoslaver som kom för ett bättre liv i Sverige, verkar aldrig ha brytt sig om att fråga efter viner från sitt gamla hemland. I alla fall inte i en omfattning som fått Systembolaget att effektuera önskemålen.

Det enda jugoslaviska vin jag kan påminna mig som någorlunda reguljärt på Systemet genom åren är Vranac, en lågprishistoria som alltid var lite vresig och saknade poäng.

När Systembolaget öppnade i morse fanns således i landets 432 butiker endast 121 flaskor vin från Slovenien, 33 från Kroatien, 17 från Makedonien, 12 från Serbien, noll från Bosnien-Hercegovina och noll från Montenegro.

Totalt 183 buteljer vin – ja, flaskor alltså, inte sorter! – från de sex före detta jugoslaviska staterna. Och detta är ändå länder som samtliga producerar vin.

Men för den som är nyfiken – exjugge eller annat – är importfirman Armano’s Wine med säte i Malmö, specialist på kroatiska viner. Ofta gjorda på inhemska – för oss tämligen obekanta – druvor som babic, grasevina, plavina och teran (för att nämna några ni aldrig hört talas om).

Armanos kroatiska portfölj är omfattande och innehåller en del riktigt exklusiva nummer. Men allt är inte dyrt.

2013 Bibich R6 Riserva från norra Dalmatien är ett fläckfritt instegsvin till den kroatiska vinkulturen. Vinmakaren Alen Bibic vill beskriva vinet som kraftfullt och fylligt, men jag själv skulle säga kryddigt och fruktsyrligt, med tydliga drag av ek efter tolv månader i fat.

Att hitta jämförelser med något som är mig mera bekant är svårt; tänk en blend på pinot noir och syrah (vilket Gud iofs förbjude), men det är nånstans där vi hamnar. Intressant, hantverksmässigt vin, som jag naturligtvis skulle servera till kryddiga köttbullar från ort och ställe. ?evap?i?i, med andra ord. Vill man ta genvägar är Bibich R6 ett utmärkt pizzavin, ring och beställ en cacciatore.

2013 Bibich R6 Riserva är gjort på lika delar babi?, plavina och lasin. Det kostar 149 kronor och har artikelnummer 75578 i Systembolagets beställningssortiment. Kan beställas här.





Gosset Rosé – Charmör i klass med Ernst


22 augusti, 2016 08:00


Bild: Thomas Grehn

Om du letar efter roséchampagne på Systemets nätsida, finner du blott nio sorter i det så kallade fasta sortimentet, det vill säga det du kan förvänta dig att hitta i någon av monopolets skapligt välsorterade butiker.

Okej, okej, okej, rosa champagne är en lyxprodukt – men ändå; nio är försvinnande lite, jämfört med t ex antalet boxar som var 142 senast jag provade.

Vill man vara en riktigt grinig gammal gubbe kan man muttra att de nio roséchampagnerna uppvisar fler stilar och mer personlighet än de 142 kartongvinerna, av vilka åtminstone hälften verkar vara tappade från samma tankvagn.

Jag ger mig fasen på att om siffrorna vore de omvända, skulle lådvinsköparna inte klaga. Nio boxar bör täcka in behovet för alla som inte ställer högre krav på vin, än att det kostar som flaskvatten och att det kickar in en lagom behaglig yrsel efter ett par glas.

Bland de nio fasta, rosa champagnerna återfinns de lysande men dyra Roederer och Bollinger, den obligatoriska Moët, den prisvärda Legras, den tokhajpade och lite tråkiga Tsarine, de ordinära Lanson, Goerg och Bonnet – samt Gosset.

Gosset Grand Rosé är en charmör i klass med Ernst (Rolf, alltså – vem trodde du?), med sin långt djupare än lökskalsrosa färg, sin gräddiga, yam-yamiga mousse och sina yppiga hallontoner. Det är löjligt gott, det har glatt mig vid stora högtider i många år och jag begriper inte hur det här vinet kan vara i riskzonen att avlistas och förpassas till beställningssortimentet på grund av att för få champagneälskare köper det.

Det borde inte ske.

Så nu tycker jag att vi gemensamt sjunger We shall overcome och köper varsin flaska Gosset Grand Rosé för 499 kronor. Har artikelnummer 7405 och kan beställas här.





Premiär för två nya kalasviner på Systemet


18 augusti, 2016 10:24


Foto: Thomas Grehn

Hur var det nu hon sa, den klärvoyanta partiledaren: ”Nollåttor är lite vassare…”

Kan bara hålla med. Drygt 16 år in på millenniet blir det för mig alltmer uppenbart att 2008 står för årtusendets hittills godaste årgång i Champagne.

(De flesta experter hävdar att -02 är bäst så här långt och om detta påvliga skägg kan vi tvista i evighet – eller tills den vilsefarna expertisen ger med sig.)

En väldigt läcker representant för bästa årgången är 2008 Vazart-Coquart Special Club Brut Blanc de Blancs. I morgon finns ett drygt hundratal flaskor av detta bubbel på hyllorna i 13 av landets mest kvalitetsdrivna Systembutiker, vilket innebär Nordstan (17 flaskor) och Sisjön (12) för Göteborgs del.

Vazart-Coquart hör hemma i byn Chouilly – och där växer även alla druvorna. Ni som kan er Champagnekarta vet att Chouilly är den nordligaste av de sex Grand Cru-byarna i Côte de blancs, och att vinerna (på uteslutande chardonnay) därifrån blir gräddiga snarare än syravassa.

Special Club-flaskan är ett snillrikt påfund. Små odlare gick samman för att hitta ett sätt att marknadsföra sina bästa viner. Den karakteristiska flaskan känns igen på 20 meters håll och gommen skriker ”Vill ha, vill ha!”

Har hittills aldrig blivit besviken.

Första klunken av -08 Vazart-Coquard SC BldBl gav mig en flashbackresa till barndomens kolsyrade äppeldryck Guldus. Fast torrare. Gusågott!

De gula, något knutna äppeltonerna kommer garanteras att förstärkas och sannolikt kompletteras med mandarin, brioche och nougat, om flaskan får ligga i källare – ty så reagerar blanc de blancs-champagne på tid.

2008 Vazart-Coquard Special Club Blanc de Blancs (nr 95367) kostar 549 kronor. De 144 flaskor som finns kvar i Systembolagets depå kan beställas här.

Låt mig också tipsa om en något enklare nyhet: 2015 Spioenkop Chenin Blanc (90593) för 209 kronor.

Schablonen för chenin blanc är ett tydligt drag av blöta Lovikkavantar på oljefyllt element i lågstadieklassrum – men då pratar vi företrädesvis om de franska vinerna gjorda på cb-druvan, alltså de som kommer från Loiredalen och har några år i källaren bakom sig.

Det här är annorlunda. Ungt, friskt, med samma fjäderlätta arom som känns i näsan när man kör backen ner med takluckan öppen (nercabbat för den som har råd med sån lyx) och in i Gränna.

Alltså päron och polkagris.

I munnen stöter lite andra ljusa citrustoner till, vilket gör vinet till en perfekt altandryck en solig sensommareftermiddag, medan man funderar på vad man ska äta till kvällen.

En sådan dag var det i onsdags.

2015 Spioenkop chenin blanc





Ett vin att köpa men inte dricka


15 augusti, 2016 11:16


Monteraponi

För inte så många år sedan hängde Systembolaget på informationen ”kan lagras”, ”bör lagras” eller ”vinner inte på lagring” på vartenda vin i katalogen.

Det där försvann och jag gissar att det skedde för att någon insiktsfull människa påpekade att luddet i de här anvisningarna var alltför tjockt för att de skulle kunna betraktas som seriösa.

Ett bra råd hade däremot varit ”måste lagras!” på vissa viner, där det inte är självklart hur de ska hanteras. Det är inte alldeles enkelt för konsumenten (och nu syftar jag inte bara på typen ”jag-gillar-gott-vin-och-har-råd-att-köpa-men-kan-ingenting-om-vin”) att avgöra huruvida inköpet klockan 17 kan avnjutas klockan 19.30, vilket är det vanligaste konsumtionsmönstret.

Synd om man kostat på sig 250 spänn och öppnat flaskan, när den borde ha gömts och glömts i källaren i flera år.

Att vin från Bordeaux och Bourgogne undantagslöst bör lagras vet de flesta. Att det mesta från Nya världen kan drickas ungt likaså. Men med Rhônedalen, Rioja, Veneto, Toscana och åtskilliga andra regioner är det lurigare.

En amarone från 2006 är alltid mycket ”äldre” än en barolo från 1996.

2014 Monteraponi Chianti Classico är definitivt ett spara-vin. Inte ens enkel chianti (som t ex min gamla favorit Brolio) ska drickas inom två år från skörd, men chianti classico måste få vila. Inte minst för att 2014 generellt i Chianti Classico-området är en ”svår” årgång, där frukten ligger gömd i en skog av tanniner, grinig syra och gröna toner.

Med några år på rygg i mörker bör vinet rundas av och leverera (ni ser att jag hänger med i nusvenska språket) de toscanska dragen av körsbär, örtig salvia, rosmarin och timjan – däremot inte särskilt mycket ek.

Vinmakaren Michele Briganti – och det här har jag läst mig till, jag har inte besökt den pyttelilla höghöjdsvingården Monteraponi – jobbar bara med jäsning i cementtankar och botti, gigantiska italienska ekliggare som återanvänds. Detta tar ned fattonerna och drar i stället fram ren frukt, syra och smak.

Med andra ord: ett hopplöst vin för den som önskar sig syltig fruktighet i glaset redan i kväll och ingenting särskilt att äta därtill, men ett gott köp för den som har tid att vänta.

En välhängd och grillad bistecca alla fiorentina vore en dröm att sätta tänderna i till det här vinet. Om sisådär fyra-fem år, alltså.

2014 Monteraponi Chianti Classico är ekologiskt, innehåller 95% sangiovese och 5% canaiolo, kostar 256 kronor och har artikelnummer 70466. 

Kan beställas här.





En ”SeriGös” Vermentino


8 augusti, 2016 11:47


Lupus in Fabula + gös

Om jag skriver ”italienskt vin” – ni som då ser ett glas vitt framför er, hand upp!

Hmm, noll händer i luften och det var inga höga odds på det.

Italienskt vin är rött vin, det är väl en sanning huggen i Carraramarmor?

Men om jag envisas och skriver ”vitt italienskt vin” – vad tänker ni på då?

Kanske garganega, prosecco, möjligen verdicchio och trebbiano efter lite tankemöda.

Vermentino, då?

Nähä, inte det …

Inte så konstigt, den lätt aromatiska druvan är inte särskilt känd hos oss. Systemet tillhandahåller ett par hyggliga varianter (billiga Bolgarello för 85 kronor och lite fylligare Solesole för 119, båda från Toscana) i sitt ordinarie sortiment, men de är knappast något man kommer att minnas livet ut.

Men när vermentino får lite svängrum kan det bli väldigt gott. Druvan har numera sin tron på Sardinien, dit den antas ha immigrerat från sin franska grannö Korsika för sex, sju hundra år sedan. (Och till Korsika kom den med färjan från Nice, eller möjligen från Genua – uppgifterna om antikens tidtabeller går isär.)

Den som dricker ett glas välkylt Lupus di Fabula (Vargen i fabeln) från Tenute Ólbios, får just den där extra vinkicken jag efterlyser hos ovan nämnda vermentinoviner.

Men det som sörplas i första klunken är lite förvirrande. Gott gott gott, men vad i helskotta är det? Lite lätta muskattoner, aningen sötma (pinot gris?), mycket blommighet (viognier?), frisk syra (inte riesling, va?), aningen rökighet (sydafrikansk chenin blnc?), pomerans och aprikos (kanske roussanne eller marsanne?) … det är extra allt, fast lätt och läskande mitt i all smakrikedom.

Ett seriöst vermentinovin, som borde passa strålande till en foliebakad gösfilé. Som av en händelse har vi precis fått en femkilosbjässe av den generöse storfiskaren David, som varit på nattligt fiskafänge på Mjörn.

Bara att skärpa till filékniven och sig själv.

2014 Lupus in Fabula kan beställas här.

Artikelnummer 70772, kostar 219 kronor.

Vinet är ekologiskt, kommer från Vermentino di Gallura, som ligger på Sardiniens nordöstra del och är öns enda appellation med DOCG-status, Italiens högsta klass.





1 2