Hur Pragermatisk är du? Testa dig här!


31 mars, 2017 16:16


Wachau – på listan över Unescos världsarv.

Ingen som någon gång glidit fram genom Wachau – antingen på landsvägen utmed Donau eller på flodbåt på själva vattnet – kan väl ifrågasätta att Unesco införlivat hela den 30 kilometer långa dalgången mellan städerna Krems och Melk i samlingen av världsarv.
Så vackert att kyrkklockorna slutar ringa.
Man lovar sig själv att komma tillbaka och stanna tillräckligt länge för att hinna smaka lite mer av de fantastiska vinerna som Knoll, Hirtzberger, FX Pichler och Prager odlar i bergen.

Men om Mohammed inte alltid har tid att komma till bergen, är det ju schysst av bergen att komma till Mohammed.
Det var vad paret Toni och Ilse Bodenstein, som driver Weingut Prager i Weissenkirchen gjorde i går.
Ett 30-tal syra/mineralfantaster dök upp på Gothia Towers för att prova sex av deras viner i olika fasoner. Besökarna borde inte ångra sin investering på blygsamma 195 kronor, för här serverades riesling och grüner veltliner i världsklass.

 

Toni Bodenstein, Weingut Pragers vinmakare och T. Grehn, vinsmakare.

Toni Bodenstein, Weingut Pragers vinmakare och T. Grehn, vinsmakare.

Att prova Österrikes nationaldruva grüner veltliner parallellt med riesling blir alltid en aha-upplevelse, även för andra än vinnördar. Framför allt när man får testa viner från samma läge och samma årgång men alltså gjorda på olika druvsorter.

Som unga viner, kan riesling och grüner veltliner från samma sluttning vara trixiga att skilja från varann. I minst ett par år kan de båda promenera sida vid sida, längs vägen kantad av stram syra, drypande druvighet och en sockerhalt så blygsam att den knappt behöver nämnas.
Så plötsligt, bakom en krök, dyker ett vägskäl upp. Där skils de båda druvorna åt.
En skylt i vägskälet pekar mot mineralitet, petroleum och citrustoner. Den vägen tar riesling för att söka sig en make, så här års gärna i skepnad av en tjock, vit, ädel sparris från Tyskland.
Den andra skylten visar vägen mot fetma (nej, inte i betydelsen övervikt), gyllengul äppelfrukt och kryddighet. Åt det hållet går grüner veltliner och hittar i bästa fall en glad lax att gifta sig med.

Pragers viner – inget för den syraintolerante.

Pragers viner – inget för den syraintolerante.

I Pragers viner skiljer sig lägena/jorden mera åt än druvsorterna. Berömda sluttningar är Klaus och Achleiten, för att inte tala om Wachstum Bodenstein som bär ägarens namn. Men även de inte fullt så exklusiva lägena Hinter der Burg och Steinriegl fyller min mun till brädden med superlativer. Även som mycket unga fräschingar.

Vill du kolla om du också är Pragermatisk, men missade gårdagens vår-kick, har du chansen att prova två viner från de sistnämnda lägena på Göteborgs Vinhus Vinfestival i Feskekôrka, söndag 23 april.
Där och då häller importören Kenneth Gustavsson upp 2016 Grüner Veltliner Hinter der Burg och 2016 Riesling Steinriegl till alla som sträcker fram en hand med ett glas.

Om du inte redan gjort det; här kan du anmäla dig till Vinfestivalen, som är den femte i ordningen:
http://www.goteborgsvinhus.se/events/#vinfestival-i-feskekorka-kl-15-00-17-30
Ett krav för att få tillträde till evenemanget, är att man är medlem i Göteborgs Vinhus. Medlemskapet är gratis och medlem blir du här:
http://www.goteborgsvinhus.se/bli-medlem/#page-content-start

Vill du köpa grisen i säcken och chansa? Okej då, de båda nämnda Pragervinerna finns att beställa här:
http://www.goteborgsvinhus.se/vin/prager-hinter-der-burg-gruner-veltliner/
http://www.goteborgsvinhus.se/vin/prager-steinriegl-riesling-2016/

En något mera mogen riesling:
https://www.systembolaget.se/dryck/vita-viner/federspiel-steinriegl-9971001

Och en höjdare från Toni Bodensteins eget läge:
https://www.systembolaget.se/dryck/vita-viner/prager-wachstum-bodenstein-7406801

 





Du dricker mer vin från Spendrups än du anar


15 mars, 2017 23:27


Jaså, du trodde att Spendrups är ett företag som bara brygger öl i ganska enkla fasoner, på några ställen runtom i landet?
Inte riktigt.
Spendrups är faktiskt det företag som levererar drycker för mest pengar av alla till Systembolaget. I fjol sålde Systemet Spendrupprodukter för 2,75 miljarder kronor*.
Det betyder att ungefär var tolfte krona du spenderar på öl, vin, sprit och annat på Systemet (förutsatt att du är en genomsnittskund, vilket ju är långt ifrån säkert), emanerar från något varumärke knutet till Spendrups eller dotterbolaget Spring Wine & Spirits.

Den som har tillträde till så kallade sortimentsprovningar – det vill säga provningar av leverantörernas utbud – kan på en sådan, få ett hum om hur stor familjen S. är i branschen och hur en marknadsandel på nästan åtta procent ser ut mellan skål och vägg.
Eller fyra väggar, snarare.
I går tog Spendrups en av de stora mässhallarna i Göteborg i besittning, och presenterade sina varor. Lokala bryggare, influgna vinmakare och bartenders serverade krog- och mediefolk smakprov ur produktkatalogen, som är dubbelt så tjock som telefonkatalogen, Lerumsdelen.

Nog för att jag har besökt en och annan sortimentsprovning genom åren, men det här var mer som en hel dryckesmässa.
Då gäller det att inte bara att hålla tungan rätt i mun och spottkoppen strax under – det underlättar om man vet på ett ungefär vad man vill prova.

Spendrups har knappast blivit störst för att man importerar exklusiva viner i små partier – här är det brett, publikt och skapligt billigt som dominerar. Men några riktigt bra producenter har de också samlat under sitt hatt – det ska man inte ta ifrån dem.

Champagnen Philipponnat, till exempel. Med prestigevinet Clos de Goisses, varav årgången 2005 plockades fram från sitt gömställe under bordet enbart till dem, som kunde väsa fram lösenordet ur mungipan.
Ett magnifikt vin, vars eftersmak varar längre än en cupfinal.

Eller ta de båda Chablisproducenterna Laroche och Moreau. Michel Laroche är välkänd som ambassadör för distriktet – och världens främste förespråkare för skruvkork på exklusivt vin. Skördar sent, bjussar alltid på generös frukt.

Louis Moreau är lite stramare. Flaggskeppet Les Hospices (en liten remsa som går på tvärs över Chablis mest berömda Grand Cru-läge Les Clos) är ”tyvärr inte tillgängligt i Sverige”, men även detta trollades fram av Mme Anne Moreau efter utbyte av lösenord och lite ”nudge nudge, know what I mean”.

Kuentz-Baz från Alsace får inte missas. Gör ett kul vin på 100% auxerrois, vilket inte är alldeles vanligt, men producentens pärla är ett gewurztraminer, med mineralitet som vore det riesling och utan övertoner av syrénberså, som är så vanligt i alsacisk gewurz.

Allt det ovan beskrivna – utom Laroche – tillhör Spendrups restaurangsortiment, vilket är synd. Nog borde Systembolagets kunder kunna få komma åt de här personliga vinerna, utan att behöva betala ett krogpåslag på ett par hundra procent (vilket oftast innebär ett kronpåslag på mer än ett par hundra).

Men det som finns, som ”alltid” har funnits och som förhoppningsvis alltid kommer att finnas på Systemet är ett av mina favoritviner Tahbilk Marsanne (6406). Obegripligt nog bara i beställningssortimentet, eftersom detta för Australien så ”svala” vin, är extremt bra för sitt moderata pris. För 109 kronor får man en lysande cover på de dyra originalvinerna från norra Rhônedalen.
Stödköp! Inte för att familjen Spendrup behöver det, utan för att jag vill se Tahbilk Marsanne på hyllan igen.

*Det mesta, eller 1,9 miljarder kronor, kommer givetvis från ölet. Men 2016 sålde Systembolaget vin som importerats av Spendrups för 679 miljoner kronor. Det gör Spendrups till den nionde största vinleverantören.

 

 





Trio me’ bubbel att spara några år


5 mars, 2017 18:01


 

3 x MIchel

 

Ni har förmodligen hört det förut, såväl från champagnenördar som från politiker; att nollåttor är lite vassare.
Och det tål att sägas en gång till – åtminstone beträffande bubblet (det andra är jag inte lika tvärsäker på): 2008 är en fenomenal årgång i Champagne.
Detta säger jag efter att ha provat ett paket med tre märkvärdigt goda 2008:or från den lille och tämligen okände odlaren José Michel i den lilla och tämligen okända byn Moussy.

Trepacket innehöll en 2008 blanc de blancs, en 2008 ”vanlig årgång” och en 2008 Special Club. Kostar 1 373 kronor, vilket ju är en del, men …
… jag kunde inte låta bli att fundera över Moët & Chandon, som i kraft av sin världsdominans blivit ett slags likare när det kommer till jämförelser om bubbel.
En butelj av Moëts 2008 springer upp i 499 spänn. Ta det gånger tre och du har 1 497 att punga ut med för ett trepack av världens kanske skickligast marknadsförda produkt. Det är i alla fall världens mest produktplacerade vin. Ta vilken Hollywoodrulle som helst och du skall finna att när det dricks champagne är det Moët som utgör markören att det är äkta vara som hälls i glasen.

Nå, det var en utvikning. Åter till José Michel. Alla de där tre vinerna är fortfarande unga. Svingoa som apéritifer redan i dag, med krispig syra och bra frukt – men som fullödiga matviner alltså inte drickfärdiga än på några år.
Dessutom är vinerna fortfarande förbluffande lika varann, som vore de trillingar som vandrat samma stig under sina första åtta år, men som nu står vid ett vägskäl, där de ska välja varsin väg.
# Blanc de blanc-vinet viker av på den väg som leder genom apelsinlunden, där citrus och de begynnande tonerna av nougat ska plockas upp under de närmaste åren.
# Årgångsvinet, som har den ovanliga blandningen 50% chardonnay/50% pinot meunier går rakt fram och kommer sannolikt att anta kraftigare drag av gula, bokna äpplen.
# Special Club-vinet, med hälften chardonnay och hälften pinot noir, tar den smala, långsamma stigen och tar sig tid att stanna för att samla på sig mer mognadstoner och en smakrikedom som av en brioche med smör och nutella. Det här har vi inte bråttom att öppna nästa flaska av.

Collection 2008 José Michel (70518) är färskt i Systemets beställningssortiment. Kan beställas med ett klick på raden ovan.

2010 Grongnet Special Club

Betydligt mera drick-nu-känsla fick jag av 2010 Grongnet Special Club (99598, 473 kr), som var en nyhet i fredags i Systemets ordinarie sortiment. Märkligt, eftersom vinet är två år yngre än de övriga och 2010 inte direkt är känt för att vara ett snabbmognat år. Däremot ”svårt”, från odlarsynpunkt, Men här bjuds vi på en skjuts tropisk frukt, inte alltför vass syra och en mjuk, lång inbromsning av mineral.