Besök i Italien, Piemonte, Nebbiolo-land


20 april, 2016 11:00


SONY DSC

Finns det någon anledning att dra till vischan i Piemonte såhär mitt i april?

Jovars – om inte 25 plusgrader, strålande sol, blå himmel med snöklädda alper i fonden och sagolik mat räcker, så är regionens viner alltid skäl nog för oss som är lite mer än medelmåttigt intresserade av sånt.

Eller rättare sagt: det är nebbiolo som lockar. Denna märkliga, kräsna druvsort, som trivs endast i just Piemonte och vars ädlaste varianter är Kung Barolo och Drottning Barbaresco.

Druvan som tar så outsägligt lång tid på sig att bli drickfärdig.

För det gör den väl?

Eller…?

Saftspritsig dolcetto och körsbärsfruktig barbera i all ära (och vi kan väl för ordningens skull nämna även regionens vita utfyllnadsdruvor arneis och cortese), men det är nebbiolo det mesta handlar om.

Ordet kommer för övrigt av nebbia (italienska för dimma) och man kan alltså förledas att tro att det är Piemontehöstens dimhöljda berg som ”gör” vinet.

Glöm det.

”The fog is a bad thing”, slog vinmakaren och värdshusvärden Matteo Ascheri fast, när jag frågade. Mer om honom lite längre ner.

Nåväl, vi började i Neive, som ligger norr om staden Alba – och då är vi i Barbaresco-land.

Claudia Cigliuti, femte generationen vinmakare på den lilla charmiga familjegården Azienda Agricola Fratelli Cigliuti, tog oss igenom en schysst provning med bland annat en mycket charmig barbera för 15 euro och en smäcker, svåremotståndlig Barbaresco Vie Erte för 25. (Hade före resan lovat mig själv att inte köpa på mig nåt annat än nebbiolo, men kunde inte låta bli att smyga med en låda av den oerhört prisvärda barberan.)

Cigliuti gör sin barbaresco i modern stil; fruktig, pigga syror, inte alltför elaka tanniner utan drickbart redan som ungt.

Att blanda druvsorter var ovanligt i Piemonte förr i tiden (om det förekom alls), men times are changing och oskicket sprider sig. Cigliuti gör en blend på lika delar nebbiolo och barbera under namnet Langhe Rosso Briccoserra. Inget fel på vinet, men jag fattar inte varför.

OK, jag är väl grinig dårå, men skulle du köpa en bil som är 50% Ferrari och 50% Fiat?

Claudia Cigliuti i sin rätta miljö. Hemma i Neive.

Claudia Cigliuti i sin rätta miljö. Hemma i Neive.

 

Fyra mycket prisvärda Cigliutiviner. Barberan till vänster lysande för 15 euro.

Fyra mycket prisvärda Cigliutiviner. Barberan till vänster lysande för 15 euro.

 

Barbaresco.

Barbaresco.

 

Raka motsatsen till ”liten familjegård” är vinmonstret Ceretto, strax söder om Alba. 1,2 miljoner liter vin pressas årligen ut genom firmans utspridda vinerier – och återkommer i form av välstånd som bländar varje besökare.

På den grandiosa huvudbyggnaden har man hängt en satellit täckt av en plastbubbla, som nås via en tunnel. Väl därute i bubblan kan man njuta av utsikten över vinkullarna – eller fundera över om man i nästa sekund kommer att skjutas ut i rymden.

Spejsat.

Och smakfullt.

Inte ett dammkorn vare sig i källare, produktionsanläggning, butik eller provningslokal, som var och en för sig skulle kunna få vilket designpris som helst. Italienare kan konsten att få rå betong, durkplåt och rostigt järn att andas elegans och flärd.

Hälften av Cerettos produktion utgörs emellertid av den enkla, vita arneisdruvan och ytterligare 25 procent blir lika enkelt, sött Moscato d’Asti-bubbel.

Där har ni företagets mjölkkossa.

Fast deras pampiga Barolo hjälper förstås också till. För 67 euro kan man från Cerettos källare erövra en flaska 2007 Bricco Rocche Prapó. Om det finns något som heter ”modern klassisker” är det vad man får; en nio år gammal Barolo med begynnande mognadston, fast med bärigheten och den strama syran kvar. Urläckert vin. Men långt ifrån det jag menar med mogen Barolo.

Märklig plastbubbla hänger utanför Cerettos besökscenter.

Märklig plastbubbla hänger utanför Cerettos besökscenter.

 

Resans bästa upplevelse är Bra.

Ja, den heter så – staden vi bor i. Bra.

Jag vet inte om Bra betyder något särskilt på italienska, men kan tänka mig att britter fnissar lite grann när de kör förbi skylten vid infarten till staden.

Albergo Cantine Ascheri är ett litet hotell i art deco-stil, med vineri i bottenplanet och rum i tre våningar ovanpå. Utsikten från glashissen är massiv. Alpmassiv.

Matteo Ascheri driver hela klabbet och gör det lika minutiöst som Ceretto – om inte ännu ”värre”. Här kan den som vill slicka golvet i vinkällaren, spegla sig i ståltankarnas kromade luckor eller luta sig mot de slovenska ekfaten utan att få en fläck på den vita linnekostymen. 240 000 liter vin om året tillverkar Matteo och han skulle aldrig drömma om att blanda nebbiolo med barbera (eller nåt annat).

Vintillverkningen går i samma kliniska stil. Noggrann temperaturkontroll under jäsning och lagring, dokumentering och jämförelse med föregående årgångar gör att husstilen hålls så intakt det bara är möjligt.

När Piemonte 2010 införde ett klassificeringssystem à la Medoc, fick 170 enskilda vingårdslägen i Barolo crustatus. Bland andra Ascheri i La Morra, vilket förstås var en skänk från ovan för Matteo Ascheri. Bästa årgången under årtusendet så här långt – och en ”grand cru” som bar hans namn.

2010 Barolo Ascheri är ett grymt bra vin i perfekt balans mellan bär och frukt, syra, ekfatston och tanniner som inte längre är burdusa, utan bara lockande till en kalvfilé med örtig kryddning (salvia, timjan).

2010 Barolo Ascheri kan beställas av Göteborgs Vinhus (via Systembolaget), kostar 495 kronor och har artikelnummer 72299.

Matteo Ascheri förklarar för Grehn att dimma är en dålig grej för nebbiolo.

Matteo Ascheri förklarar för Grehn att dimma är en dålig grej för nebbiolo.

 

Skinande utrustning i Ascheris källare.

Skinande utrustning i Ascheris källare.

 

Ascheris viner finns hos Göteborgs Vinhus. Till höger toppnumret 2010 Barolo Ascheri. Premiärutgåvan.

Ascheris viner finns hos Göteborgs Vinhus. Till höger toppnumret 2010 Barolo Ascheri. Premiärutgåvan.

 

Jaha, tre dagar i Piemonte och en fråga återstod, som inte tycktes få något svar: var finns de muggiga gamla Barolovinerna, som tar en halv evighet på sig att mogna och som doftar höstskog med en släng av multna löv, svamp och träskvatten? Alltså sånt jag bara älskar.

Kanske i själva byn Barolo, nästan onödigt vackert belägen i dalen nedanför det berömda Cannubi-berget.

Kanske hos Giuseppe Rinaldi – en uttalad traditionalist i branschen.

Exteriören såg lovande ut. Världens skräpigaste gårdsplan, inget som liknade ”visitor centre”, en hög med sopor som stod och brann.

Och inomhus: ett minst sagt ostädat och lugubert vineri, där 60 år gamla ekliggare ruvade, fulla med det som så småningom ska säljas som ädel Barolo. Verkligen? Jag väntade mig att något brunt, ludet med svans och fyra ben närsomhelst skulle dyka upp från ett skrymsle och kila runt benen på mig.

Kontrasten från Ascheri och Ceretto var, som det brukar heta, slående.

Carlotta Rinaldi, familjens vinmakare i sjätte generationen, såg nog inte sitt vineri på samma sätt.

”Jag gör vin på farfars sätt. Finns ingen anledning att ändra på något”, förklarade hon och bjöd in till provning i en lokal som skulle kunna ha varit Geppettos snickarverkstad. Mitt i rummet stod en hyvelbänk, på vilken Carlotta Rinaldi ställt sina provflaskor.

Okej, det kan vi köpa. Men gaffeltrucken som med ett muntert tut kom rasslande rätt igenom verkstan/provningsrummet när vi stod och snurrade ett glas 2012 Barolo Tre Tine, så att Anders fick hoppa undan … det var otippat.

Men det blev ingen muggighet här heller. Skenet från det skitiga vineriet bedrog. Trots att röklukten från den brinnande sophögen på gården trängde in i rummet, tvingades jag konstatera att Giuseppe/Carlotta Rinaldis toppvin 2012 Barolo Brunate var så fräscht, så balanserat, så läckert i samspelet mellan lingonsyrlighet och tanniner att jag lätt hade kunnat ta hela flaskan, sätta mig i gaffeltrucken och njuta resten av eftermiddagen.

Det är andra tider nu, när även de mest envisa traditionalisterna gör Barolo som kan drickas unga, utan grimaser.

Carlotta Rinaldi brinner för sitt jobb i Barolo.

Carlotta Rinaldi brinner för sitt jobb i Barolo.

 

Oväntat besök. En gaffeltruck susar förbi när Anders provar nebbiolo hos Rinaldi.

Oväntat besök. En gaffeltruck susar förbi när Anders provar nebbiolo hos Rinaldi.

 

Udda provningsrum hos Giuseppe Rinaldi.

Udda provningsrum hos Giuseppe Rinaldi.

 

Sista chansen att få veta hur gammalt ett Barolo kan bli – eller inte kan bli – tog vi på vinbaren Barolofriends. Kenneth bläddrade i vinlistan (tjock bok) och hittade en 1968 Barolo Borgogno Riserva.

”Vi har bara en flaska kvar”, sade servitrisen och Kenneth svarade att det räcker, vi är bara tolv.

1968 … det var Pragvåren, Bob Beamons åtta och nittio, Tommie Smith & John Carlos svarta handskar, studentkravaller, mord på Martin Luther King och Robert Kennedy, John & Yoko nakna … och det var ett år före månlandningen. Vi satt och funderade på hur hisnande länge sedan det var som de här druvorna pressades. Men Barolo ska ju vara långlivad, så …

Det var lite meckigt att rädda korken från totalsmul, men det gick till slut.

”Du får gärna smaka också om du vill”, sade Kenneth till servitrisen och jag har aldrig sett en servitris skina upp så och så fort springa in efter ett extra glas.

Hur det smakade?

Ett 48 år gammalt Barolo är ett för gammalt vin. Det levde en kort stund i glaset, men färgen gick från orange till brunt på några minuter, syra och frukt blev till järnoxid och champinjonspad ungefär lika fort. Det var mera intressant än gott.

Köp inte – även om du hittar en flaska till det facila priset 185 euro på krog.

1968 Barolo Borgogno Riserva.

1968 Barolo Borgogno Riserva.

Barolo 1968. Borde ha filtrerats före konsumtion. Men vi fick ett nytt namn på vinet: Castillo di Grums.

Barolo 1968. Borde ha filtrerats före konsumtion. Men vi fick ett nytt namn på vinet: Castillo di Grums.

 



« | »

Kommentera