Kejserliga bubblor från kanonårgång


7 november, 2016 07:58


2002 Napoléon Millesimé Brut

Om jag säger Napoleon, associerar de flesta tveklöst till en fransk kejsare. Andra till en konjak från Courvoisier eller en smördegsbakelse med vaniljkräm under ett rött lock av vinbärssylt.

Cineaster tänker möjligen på Napoleon Solo, mannen från U.N.C.L.E.

Någon ser ett plåtschabrak till gasolgrill av märket Napoleon framför sig, men vem kopplar ihop det onekligen ganska säljande varumärket Napoleon med champagne?

 

Men här satt man plötsligt med en tomflaska 2002 Napoléon Millesimé Brut, så krämig och lättdrucken att den råkade ta slut innan jag kom mig för att ta en snygg bild med flaska och glas och hela det övriga kittet till det här blogginlägget.

 

Så var kommer Napoleon in här?

Jo, huset som tillverkar Napoléon heter Ch.&A Prieur à Vertus, grundat 1825 av Jean-Louis Prieur.

Borde egentligen alltså heta J-L Prieur, men Jean-Louis tyckte kanske att Ch.&A. såg klatschigare ut på etiketterna och lät sönerna Charles & Alphrède stå för namnet.

Jean-Louis sonson låg också i vad vi på modern svenska kallar framkant, när det gällde marknadsföring. Han registrerade namnet Napoléon 1907 och sedan dess saluförs champagnen under detta namn. Och säljer uppenbarligen bra.

 

Normalt är jag skeptisk som en Dr Dengroth mot produkter och företag som berikas med svulstiga namn. Får lätt känslan av att namnet sitter där för att skymma det faktum att produkten inte riktigt håller måttet.

Så ”Napoleonchampagne” … nja.

Men skeptikern fick ge sig här.

Med lika delar chardonnay från Côte de Blancs och pinot noir från Montagne de Reims i flaskan fick jag en gräddig, mycket charmig skumpa med lite rondör, toner av blodapelsin och hasselnötter. Kungligt gott – eller snarare kejserligt, i det här fallet.

Sju gram tillsatt socker ger fin balans mellan sötma och syra. Passar min gom bättre än de champagner som ligger uppemot tolv gram, som är gränsen för vad som får kallas brut.

 

Årgång 2002 låter nog i de flestas öron som en champagne i mogen ålder, men kan lika gärna vara en fjortis, som inte ska röras än på länge.

Noll-två är en superårgång med (generellt sett) mycket lång lagringspotential.

Inte sällan träffar man en 2002:a i vägskälet mellan drickas eller sparas.

2002 Napoléon Millesimé Brut står just nu i den korsningen.

Den lanserades i Systembolagets ordinarie sortiment i fredags. Finns i 57 butiker runtom i landet, har artikelnummer 99696 och kostar 429 kronor.





Vi måste prata om årgångar


4 november, 2016 08:47


5132451013_65039c9d4d_b

Fick sistlidna helg en förfrågan om jag kunde prata lite om att lagra vin på mässan, som var ett slags hybrid mellan bostads- och mat&dryckmässa.

Vinlagring borde vara centralt för alla som bor och som gillar gott vin – och om ämnet i fråga skulle jag kunna mala på nästan lika länge som Rolf-Göran Bengtsson håller tacktal, men nu hade jag bara en halvtimme till mitt förfogande, så det fick bli lite skum på ytan.

Skippade alltså åsikter om temperatur, luftfuktighet, lumen, dimensioner och träslag på reglar samt annat sekundärt tjafs – och stannade till vid det mest väsentliga; det som inte går att ändra, när du väl köpt de viner du tänkt lägga undan i källaren några år och plocka fram nästa gång det ska till att fyllas jämnt. Årgången.

Mycket viktigare för smakupplevelsen än de många svenska vinkonsumenter har klart för sig. Framför allt de (ofta monopolkramare) som hävdar att Systembolaget har ”ett fantastiskt vinutbud”.

Okej då, hör du till dem som kliver in i en butik för att köpa en röd bag-in-box från Italien, Spanien eller Sydafrika är Systembolaget naturligtvis oslagbart. I så fall finns 72 papplådor – varav 35 under 200 kronor – att välja mellan, i denna heliga mångfald.

Men vill du i stället för papp ha en Châteauneuf-du-Pape från det fantastiska, charmiga, generösa – och just denna höst drickfärdiga – året 2009, finns fyra flaskor att köpa på Bolaget i Nordstan. Det är faktiskt alla som finns i hela landet, fredagen den 4 november 2016.

Den som var lite förutseende för fyra-fem år sedan, kunde däremot välja mellan åtskilliga Ch9dP från -09 på Systembolaget. De kom in i en jämn ström och till överkomligt pris varje månad, för att säljas unga och lagras i privata källare till … tja, till hösten 2016.

Detta gäller så gott som alla vinregioner; köp ungt och hyfsat billigt, lagra i egen källare och njut av såväl smak som pris hos ditt mogna vin. Producenter som lagerhåller buteljer gör det sannerligen inte gratis.

 

Skärmavbild 2016-11-04 kl. 07.38.32

 

Då är frågan: hur vet man vilka år som är bra i vilka vindistrikt?

Vilka årgångar ska man köpa för att lagra – och vilka ska man kanske undvika helt?

Är det förbehållet vinproffs att känna till att 2010 generellt är en lika stram som strålande årgång (utom i Champagne), medan 2011 och 2013 är nåt man ska passa sig för? Är det bara nördar som vet att 2008 är årtusendets klipp i Champagne, men ganska ruttet i norra Rhônedalen.

Inte alls.

Hokus pokus – HÄR är facit

En årgångstabell, visserligen lite grovt rastrerad, men gurun Robert Parker har ett rätt så pålitligt system. Aldrig helt snett ute.

HÄR är förresten en tabell till

 

Om ni jämför de här båda, ska ni finna att Parker och The Wine Enthusiast inte alltid är alldeles överens, men de går i alla fall inte på kollisionskurs.

(Oss emellan, jag föredrar Parker.)

Jag hade tänkt att länka till en tredje årgångstabell också. Nämligen Systembolagets variant. Den fanns förr, men nu hittade jag den inte på företagets nätsida. Utrangerad? Lika bra är kanske det i så fall, eftersom Systemets butiker bara i undantagsfall tillhandahåller det som är intressant i en årgångstabell.

Det som Systembolaget fyller såväl sina butiker som kunder till brädden med – röda boxar från Italien och Sydafrika – behöver inte lagras mer än de 24 timmar, som är den gängse tiden mellan inköp och konsumtion.