Svenska viner ska varken spottas åt eller ut längre


15 juni, 2017 23:35


Jesper Friberg från Vingården i Klagshamn ställer en allvarlig fråga.

Jesper Friberg från Vingården i Klagshamn ställer en allvarlig fråga.

Det som allmänt betraktades som ett skämt – eller åtminstone ett kuriosa projekt – för mindre än två decennier sedan, är i dag en seriös och etablerad verksamhet.
Svenska viner. Med en kvalitet som i vissa fall i dag inte står resten av världen efter.
Numera erövrar man till och med medaljer och utmärkelser från ansedda, internationella vinpublikationer och bedömare.
Det hade jag aldrig kunnat tro för 14 år sedan.

Två gånger har jag gjort en resa genom ”Vinlandet Sverige”, från sydligaste Skåne till … faktiskt Örnsköldsvik. Besökte såväl hobbyodlare (Övik) som professionella vinbönder, vilka redan då var fast beslutna att sätta Sverige på vinkartan.

Första resan, 2003, startade på Vingården i Klagshamn, strax öster om Öresundsbrons fäste. Pionjären Murat Sofrakis – Murre med Vinsverige –öppnade en flaska rött, mycket ungt vin på den då för mig okända druvsorten rondo. Murre frågade vad jag tyckte.
Tja, vad tycker man om att bli rammad av en lastbil fullastad med taggtråd och garvsyra?
Det vinet var, milt uttryckt, inget för veklingar.
”Jag kommer tillbaka om tio år och provar om”, sa jag så diplomatiskt jag kunde.
Men jag hade kunnat ta gift på att det aldrig skulle bli något av svenska viner. (Det var kanske det jag trodde att jag gjorde, när jag provade de bittra produkterna under den där första svenska vinresan. Den gick nämligen i ungefär samma tonart hela vägen från söder till norr; de röda vinerna var odrickbara, de vita gick ner om man stålsatte sig. Och alltihop var kriminellt dyrt, med tanke på hur det smakade.)

Andra vändan, 2009, tog längre tid och var betydligt krokigare. Skåne, Halland, Småland, Öland, Gotland, Sörmland – nu fanns det vingårdar lite varstans i landet och man hade överlag bestämt sig för att satsa på vitt. Och på druvsorten solaris.
Nu smakade en försvarlig del av vinerna ganska okej, men fortfarande var det ett milsvitt glapp mellan kurvorna för pris och kvalitet.

I dag smakar svenska viner inte bara okej. Det mesta är riktigt bra, mätt även med fransk eller tysk måttstock. Somligt är strålande. Solaris har etablerat sig som en utmärkt druva i svensk jord och med svenskt klimat. Och medan kvalitetskurvan rusat i höjden, har priskurvan sakta dalat, så att vi nu befinner oss i skärningspunkten mellan pris och kvalitet.
Prisvärt, med andra ord.

Victor Dahl från Kullahalvöns Vingård kan vara stolt över bronsutmärkelsen för sitt torra Solarisvin.

Victor Dahl från Kullahalvöns Vingård kan vara stolt över bronsutmärkelsen för sitt torra Solarisvin.

I dag skulle jag mycket hellre köpa en flaska Kullahalvöns Solaris för 159 kronor än en flaska sydafrikansk eller nyzeeländsk sauvignon blanc för ungefär samma pris – och detta inte bara av miljö/transportskäl, utan för att vinerna har ungefär samma smakprofil och passar till samma sommarsallad.

Mattias Säfwenberg är sommelieren i Lerum som vågar brinna för svenska viner.

Mattias Säfwenberg är sommelieren i Lerum som vågar brinna för svenska viner.

I förra veckan provade jag ett gäng solarisviner och lite annat mycket smått och riktigt gott från några skånska vingårdar. Det skedde på restaurangen Aludden Prôvidore i Lerum, där sommelieren Mattias Säfwenberg håller den svenska vinfanan lika högt som konsekvent. Att för tredje året i rad få in nästan hundra gäster på krogen en måndag i juni, utan att någon frågar efter annat vin än svenskt, är en bedrift.

Noterat från aftonen på Aludden:

Carl-Magnus Hedin på Villa Mathilda i Arild är knappast stockkonservativ. Att odla Siegerrebe är progressivt. Görs dessutom med framgång.

Carl-Magnus Hedin på Villa Mathilda i Arild är knappast stockkonservativ. Att odla Siegerrebe är progressivt. Görs dessutom med framgång.

# 2016 års årgång av Villa Mathildas cuvée på 50% solaris och 50% siegerrebe är sensationellt bra. Rejält sauvignon blanc-likt. Det är Arildbaserade gårdens sjunde årgång. Släpps på Systemet i augusti för ett ännu icke fastställt pris, men det blir ”under 200 kronor för en halvliter”.

Magnus Oskarsson på Flyinge Vingård kallar sina viner Pegasus, lämpligt nog

Magnus Oskarsson på Flyinge Vingård kallar sina viner Pegasus, lämpligt nog.

# Flyinge vingård rider på ortens rykte som producent av topphästar och kallar sina viner Pegasus. Loggan kan uppfattas som en skamlös rip off från gamla bensinbolaget Mobil, men vinerna har inte vare sig dieseltoner eller petroleum i sig. Den fatjästa varianten, som legat åtta månader på fransk ek är personlig och riktigt kul.

# Vingården i Klagshamn har ännu inte övergett den stygga rondodruvan, men när den får jäsa till ett rosévin, med minimal – eller rentav ingen – skalkontakt, och lagras några månader på amerikanska ekfat blir resultatet ett häpnadsväckande läckert matrosé.

Tommy Svensson driver Gullycke Vingård och gör ett sött, gott vin, uppkallad efter Carl XV.

Tommy Svensson driver Gullycke Vingård och gör ett sött, gott vin, uppkallad efter Carl XV. Knappat en hjältekonung, men ändå …

# Och som dessert: mikrovingården Gullycke, 600 plantor, med ”kungavinerna” Carl och Oscar (uppkallade efter de gamla bernadötterna Carl XV och Oscar II, som ristade in sina namn i en sten nära vingården 1846).
Carl är ett riktigt bra, sött vin, där solaris fått sällskap av tre druvsorter som knappast är de tre första ni tänker på: souvignier gris, orion och phönix. Carl är faktiskt inte alldeles olik Loiredalens långlivade kultvin Moulin Touchais, gjort på 100% chenin blanc. Carl kan man enbart finna på restaurang – och knappt ens där.

Låter det här intressant?
Det är det.
Lerum står knappast överst på Lonely Planets lista över utflyktsmål i närheten av Göteborg, men Aludden med sina svenska viner i kyldisken till rimligt pris är absolut värt en resa med Alingsåspendeln till Aspedalen.

Produktionen på de svenska vingårdarna är av naturliga skäl pytteliten, men det finns några få flaskor av en hel del sorter att beställa på Systembolaget.
Här är de ovan nämnda vinerna:
2015 Villa Mathilda Cuvée (71372, 176 kr)
2014 Pegasus Fat (31202, 295 kr)
2016 Klagshamns Rosé Barrique (31622, 150 kr/50cl)
2016 Kullahalvöns Solaris (38910, 159 kr)

 

 





And I will give to you, Summer wine …


2 juni, 2017 17:30


Drömprovning i folieformat: Magnus Homgren, Julia Grehn, Simon Arvidsson och Car-Magnus Hedin sniffar högklassig riesling.

Drömprovning i folieformat: Magnus Holmgren, Julia Grehn, Simon Arvidsson och Carl-Magnus Hedin sniffar högklassig riesling.

 

Sommar och riesling hör samman lika självklart som ler och långhalm, rubb och stubb eller bot och bättring.
Så när vi vände blad och almanackan sade sommar, blev jag lite sugen på att prova samtliga 23 rieslingviner som saluförs av de olika importörerna genom Göteborgs Vinhus.

Jag tog hjälp av ett par av importörerna själva, som inte hade en aning om att det handlade om en blindprovning och att de skulle få till uppgift att identifiera sina egna viner bland de 23.
Inte alldeles lätt, skulle det visa sig. Vi hade riesling från tre tyska, två österrikiska, två nyzeeländska, två amerikanska, ett franskt, ett kroatiskt och ett sydafrikanskt distrikt med i provningen, och gjorde erfarenheten att riesling kan dofta och smaka väldigt ”tyskt” även om det kommer från andra sidan jordklotet.
Dessutom händer det osedvanligt mycket i ett glas med riesling. Kanske mer än med någon annan vitvinsdruva. Några viner var dova, lite tjurigt motvilliga till en början, men vaknade till efter en stund, ruskade på sig och sminkade upp sig till världens fest.

 

Förr drack vi Zeller schwarze Katz, ett billigt och blaskigt Moselriesling. Nu är det annat.

Förr drack vi Zeller schwarze Katz, ett billigt och blaskigt Moselriesling. Nu är katten på väg ut, till förmån för högre kvalitet.

 

Eftersom 23 flaskor vin räcker till något fler än tre – och för att få ett ”konsumentperspektiv” – kallade jag även in den vinintresserade dottern Julia med sambo Simon. Det blev en kul provning med en hög lägstanivå (tänk billigaste kostymen på Savile Row) och en genomsnittskvalitet långt över det ordinära.

Det visade sig att proffs/experter och konsumenter hade ganska lika smakpreferenser. När krutröken skingrats (vi hade som sagt ett par sydafrikaner med i provningen) och alla listat sina tre favoriter, fanns Dr von Bassermann-Jordan från Pfalz med på fyra av fem topplistor. Kanske inte oväntat. Men det märkliga var att vårt särklassiga favoritvin var B-J:s enklaste, 2015 Riesling Trocken för 180 kronor. Provningens odiskutabla fynd!

Nedan finns hela provningen redovisad i tur och ordning (eller snarare oordning, eftersom gissningar och fakta blandas hejvilt här).
Fyra flighter om vardera sex viner (fem i sista). Hoppas trots allt att det kan vara till någon hjälp för dig som vill hitta en favoritriesling utöver de vanliga, till sommarens ljusaste, ljummaste kvällar.

FLIGHT 1:
2014 Spioenkop Riesling (Elgin, Sydafrika) 90618, 194 kr

Sydafrikas terroir förnekar sig inte. Personligt vin med sin typiska lätta rökighet. Tar stor plats i gommen och står pall för kraftigare rätter än mjäll sparris. Magnus Holmgren som importerar vinet hade inga problem med att direkt identifiera sin unga sydafrikan. Uselt hade det varit annars.

2012 Ebner-Ebenauer Riesling Alte Reben
(Weinviertel, Niederösterreich), 76436, 273 kr

Lite nötig, mineralisk, mycket mjuk och behaglig bekantskap som inte är lätt att blint placera rätt i rieslingvärlden. Weinviertel i Niederösterrreich, norr om Wachau (faktiskt nära tjeckiska gränsen) producerar inte riktigt lika ”hårda” viner som det berömda världsarvsdistriktet utmed Donau. Tvivelsutan ett klassvin.

2012 Kugler Riesling (Weinviertel, Österrike) 78550, 232 kr
Halvtorr granne med Ebner-Ebenauer. Intagande sötma, trevligt och lättsvalt till glass och bär.

2014 Caspar X Riesling Feinherb (Mosel, Tyskland) 74228, 170 kr
En diskret mandelton och lätt sötma präglar vinet, som importören Carl-Magnus Hedin omedelbart prickar. Påstår att det passar till matjessill. Jag är skeptisk, men lovar att prova vinet till växthusets första egna potatisar och Lindqvists egeninlagda matjes på midsommarafton. (Därefter blir det nog öl.)

2015 Burckel Jung Nature (Alsace, Frankrike), ännu inte lanserat
Knutet, blackt och utfrätt. Hamnade i ett jobbigt heat här, ungefär som att springa 100 meter mot Bolt, Gay, Gatlin, Powell och Yohan Blake när man själv har ett pers på 11 blankt. Vinner på luftning. Helt okej när jag dagen efter provar vinet utan övermäktig konkurrens. Biodynamiskt.

2015 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Trocken
(Pfalz, Tyskland) 78923, 180 kr

Lätt spritzig, fin frukt, fast aningen hårt, med flintig mineralitet. Här känns det att vi har kvalitet i glaset. Julia gillar, Simon gillar, Carl-Magnus gillar, jag ääälskar. Gissar på Pfalz och får rätt. Här fick vi en storfavorit redan i första startgruppen. Fyra av fem provare sätter så småningom det här vinet på sin topp-tre-lista. Inget dåligt betyg, eftersom det är von Bassermann-Jordans enklaste och billigaste vin. 180 kronor is what we in Sweden call a klockrent fynd.

FLIGHT 2:
2014 Caspar X Riesling Trocken (Mosel, Tyskland) 74719, 170 kr
Lätt sötma med intagande druvighet. Måste vara Mosel, säger jag. Magnus tror på fruktbomben Archengel från Nya Zeeland. Carl-Magnus lyckas efter en stunds funderande plocka ut sitt eget Caspari trocken.

2014 Faubel Riesling Trocken (Pfalz, Tyskland) 75747, 139 kr (1 l)
Trevligt, läckert, småsött. Ett lockande aperitifvin. I det här sammanhanget ganska enkelt – men intagande gott, med skaplig syra som balanserar sötman. Är det verkligen ”trocken”? Vi är överens om att det inte är typiskt Pfalz, snarare Moselish. Och flaskan innehåller en hel liter, vilket gör vinet till ett fynd för 139 kronor.

2015 Prager Steinriegl Riesling (Wachau, Österrike) 71327, 220 kr
Ett slumrande, ungt vin man får väcka genom att ruska det lite lätt med tungan. Lite oljigt, torrt, småvresigt i början, men vaknar så småningom till liv i glaset och blir kanongott. Stor mineralitet, med stål och flinta i skön förening. Prager gör inga viner för nybörjare. Hamnar på två topp-trelistor.

2013 Trisaetum Coast Range Riesling (Oregon, USA) 72768, 280 kr
Underbart halvtorrt aperitifvin, helt i min smak, med honungstoner all over the place. Typiskt Mosel, säger jag och påstår att det måste vara ett av Casparis fina spätleseviner. Men Carl-Magnus känner inte vinet. ”Inte mitt”, säger han tvärsäkert och har rätt. Är ni riktigt sugna på ett intagande Moselvin, är Trisaetum från Oregon ett bra köp.

2012 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Jesuitengarten
Grosses Gewächs (Pfalz, Tyskland) 70556, 541 kr

Dyrast i provningen. Say no more. Inget fjäsk med nybörjare, men rieslinghabituén som slänger in en dryg Birgit Nilsson, får i gengäld en biljett i mitten på första raden till premiären av Valkyrian (dvs om viner hade varit Wagneroperor). En snustorr, mäktig, mineralisk, flintahård Grosses Gewächs, som grand cru heter på tyska. Vansinnigt gott och med en eftersmak lika lång som namnet på vinet. Eller en aria. Hojotoho!

2015 Hermann J. Wiemer Dry Riesling
(New York State, USA) 71135, 180 kr

Fruktigt, med lätt sötma och hygglig syra. Skulle kunna vara ett lätt Moselvin av Kabinettkvalité, från låt säga Ediger-Eller eller Zell. ”Ett uteserveringsvin”, hävdade Julia – och låt gå för det omdömet. Jag besökte för några år sedan vingården vid Seneca Lake och provade vinet tillsammans med Oskar Bynke, Herrljungasonen som började som lärling hos Wiemer för tio år sedan och nu är delägare och vinmakare på gården. Det räcker kanske inte som skäl för ett köp, men jag har aldrig efter det besöket smakat bättre viner från Finger Lakes, än de som görs av Oskar Bynke.

FLIGHT 3:
2015 Bolfan Riesling (Hrvatsko Zagorje, Kroatien) 74198, 140 kr

Ett av provningens mest udda viner. Egen, svårplacerad stil. Anstrykning av polkagris, påstår jag. ”Får man säga grönmögelost”? undrar Julia. Meningarna går isär, men Carl-Magnus gillar vinet skarpt. Tror att det är hans eget Caspari Ellergrub. Slutsats: ni som tvivlade på att Kroatien kunde producera intressant riesling får tänka om.

2013 Te Whare Ra Riesling ”D”
(Marlborough, Nya Zeeland) 78477, 232 kr

”Arketyp för Mosel-riesling”, säger vi nästan unisont. Men det är alltså ett nyzeeländskt vin – från nordspetsen av Sydön, egentligen ett habitat för sauvignon blanc. Skön frukt, fjäderlätt syra, lockande druvighet. Lättdrucket.
Moselvin! (Inte …)

2012 Caspari Zeppwingert Riesling Feinherb
(Mosel, Tyskland) 75819, 241 kr

Men nu då! Nu är det väl ändå ett jämra bra Moselvin, säger både Magnus och jag efter debaclet med Te Whare Ra, där vi gissade tolv tidszoner fel. Måste vara ett spätlese, med sin omfamnande sötma, lite lätt dieselton och karamell. Vi gissar på Caspari Zeppwingert Feinherb, vilket så småningom visar sig vara korrekt. Importören själv, C-M alltså, tvivlar däremot. Lustigt. Det är ändå hans bästa vin …

2014 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Hohenmorgen
(Pfalz, Tyskland) 73484, 456 kr

Provningens tredje bull’s eye från Doktor von B-J i Deidesheim. Jag är redan en sucker for Bassermann-Jordan och här bekräftas min faiblesse återigen. Sätter upp vinet som trea på min topp tre-lista så här långt, utan att ha en aning om att jag nu har alla tre Bassermann på pallen. Kan inte hjälpas. Det är kriminellt goda viner, men dessvärre nästan kriminellt dyra också.

2011 Archangel Riesling
(Central Otago, Nya Zeeland) 78479, 212 kr

Ahhh! Ljuvliga mognadstoner, massor av petroleum. Det vin i hela provningen som andas mest ålder. Och luften är absolut tysk. Det är om inte Berliner Luft, så åtminstone den förföriska Moseldalen som frestar näsan. Ett vin för dig som kan njuta av dieseldoften från Shellmacken vid Jägerdorffsplatsen. Och … hoppsan, det var visst nyzeeländskt, det här också! Puttar ner Bassermann-Jordans tredjevin från pallen, men det är först efter förstorat målfoto.

2011 Spioenkop Riesling (Elgin, Sydafrika) 90618, 189 kr
”Det här är mitt vin. Dessvärre …”, sade Magnus Holmgren om en icke perfekt flaska. Inte i närheten av den tre år yngre, tre år vitalare systern som inledde provningen. Liten tröst: flaskan får stå över natten och provas om dagen efter. Ett helt annat vin! Borta är dragen av sårsalva (salubrin). Nu öppet, intagande, med mognadstoner. Och lite mindre rökigt.
PS. 2011:an kan vara utbytt mot 2013 nu. DS

FLIGHT 4:
2014 Rippon (Central Otago, Nya Zeeland), tillfälligt slut

Rejäla toner av petroleum. Skulle kunna vara en mognande tysk Auslese trocken, men är en treåring från Sydön i Nya Zeeland. Skräddarsytt för den som vill ha utpräglade bensinstationsdrag, men ingen sötma, i sin riesling. Hamnar på topp sex hos Julia, Simon och mig själv. Trist att det är slutsålt hos importören Fine Wines. ”Bevakas”, som det står i travtipsen.

2015 Riffel Riesling Trocken
(Rheinhessen, Tyskland) 182 kr, tillfälligt slut

Lätt sprits på tungspetsen och lätt som en fjäder i munnen. Mera citrus än tropisk sötfrukt. Lågmäld elegans från Bingen, på ”fel” sida floden, om man är ute efter Rheingauviner. Utmärkt bersåvin, som inte kräver mat.

2013 Martin Muthenthaler Viesslinger Stern
(Wachau, Österrike) 79690, 500 kr

En 500-kronorspjäs som ingen reagerar på. Kanske lite för elegant och alltför diskret så här sent i provningen? Gör sig bäst under mera stillsamma former och med något exklusivt på tallriken, t ex hummer eller ostron.

2012 Caspari Ellergrub Riesling Spätlese Alte Reben
(Mosel, Tyskland) 71727, 241 kr

Inte olikt Casparis Zeppwingert, fast betydligt stramare (mindre socker). Välgjort, med lite retsam sötma som pareras av fin syra. Den här tar vi som apéritif! Mera Mosel än så här blir det nog inte. Från den slingrigaste delen av floden, med de brantaste sluttningarna i dalen, där man reser åt alla väderstreck på samma gång och blir alldeles yr efter några provningar i byarna.

2013 Chehalem Three Vineyard (Oregon, USA), tillfälligt slut
Sist men inte minst: ett vin i egen stil från Willamette Valley i norra Oregon. Svalt, fruktigt, med rosor och russin i bakgrunden. Långt från Trisaetum (flight 2) i smak, trots att man är nästan grannar. Och jämförelsen vinner Trisaetum lätt.

 

Dr von Bassermann-Jordan, AAA-sparris och en hemslagen hollandaise. Match in heaven.

Dr von Bassermann-Jordan, AAA-sparris och en hemslagen hollandaise. Match in heaven.

 

Panelens topp tre-ranking, blint:

Carl-Magnus:

  1. 2012 Caspari Zeppwingert Riesling Feinherb
    (Mosel, Tyskland), 75819, 241 kr
  2. 2015 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Trocken
    (Pfalz, Tyskland), 78923, 180 kr
  3. 2012 Ebner-Ebenauer Riesling Alte Reben
    (Niederösterreich), 76436, 273 kr

Julia:

  1. 2012 Caspari Zeppwingert Riesling Feinherb
    (Mosel, Tyskland), 75819, 241 kr
  2. 2015 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Trocken
    (Pfalz, Tyskland), 78923, 180 kr
  3. 2014 Faubel Riesling Trocken
    (Pfalz, Tyskland) 75747, 139 kr, 1 liter

Magnus:

  1. 2012 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Jesuitengarten GG
    (Pfalz, Tyskland), 70556, 541 kr
  2. 2011 Archangel Riesling
    (Central Otago, Nya Zeeland), 78479, 212 kr
  3. 2015 Prager Steinriegl Riesling
    (Wachau, Österrike), 71327, 220 kr

Simon:

  1. 2015 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Trocken
    (Pfalz, Tyskland), 78923, 180 kr
  2. 2015 Prager Steinriegl Riesling
    (Wachau, Österrike), 71327, 220 kr
  3. 2012 Caspari Zeppwingert Riesling Feinherb
    (Mosel, Tyskland), 75819, 241 kr

Thomaz:

  1. 2015 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Trocken
    (Pfalz, Tyskland), 78923, 180 kr
  2. 2012 Dr von Bassermann-Jordan Riesling Jesuitengarten GG
    (Pfalz, Tyskland), 70556, 541 kr
  3. 2011 Archangel Riesling
    (Central Otago, Nya Zeeland), 78479, 212 kr

# Inget av vinerna i provningen finns i Systemets ordinarie butikssortiment, men allt som inte är slutsålt hos importören går att beställa. Gör det!

 

 





Prickfri champagne från Aÿ


18 maj, 2017 18:11


Champagnedagen, som avhölls på Valand i Göteborg i går, är ett kärt, årligen återkommande evenemang.
Ligger man inne med en hyfsat logistisk förmåga, kan man knalla runt bland montrarna med ett par glas i nävarna och parallellprova de fina husens prestigebubbel.

Jag fastnade inte oväntat för Cuvée William Deutz och 2006 Comtes de Champagne från Taittinger – men Louis Roederers 2009 Cristal och Pol Rogers 2004 Sir Winston Churchill är också extremt svårspottade, trots sin ungdom.
Fast det kostar, förstås. Långt över tusenlappen överlag.

Fleur de Passion

Då är det uppfriskande med Fleur de Passion från Diebolt-Vallois, som i sammanhanget är rena fyndet. Med ett pris på runt 700 kronor får man två flaskor Diebolt för samma pris som en av de övriga.
”Relativt okänd producent, nästan inga marknadsföringskostnader”, är förklaringen.

Gossets 2006:a fick nog trots allt mitt pris som det bästa bubblet som inte kostar undertröjan. (Jo, jag vet att det finns folk som köper undertröjor för mer än 595 kronor, förutsatt att de har rätt logga, men ändå …).
För att inte tala Henriots fruktiga, nötiga grejer i ena ändan av skalan och Bruno Paillards stringenta syror i den andra.

2005 H.Goutorbe SC

Allt det här är gamla bekantingar, om än i färskare årgång än vid senaste Champagnedagen.
I morgon lanseras däremot en nyhet på Systemet, vilken inte får förbigås med tystnad. 2005 Henri Goutorbe Special Club (bilden ovan) är inte bara gyllene äppelton, gräddighet och nougat för alla sina 495 kronor – Goutorbe är dessutom ett rasande trevligt litet hus.

Nicole Goutorbe.

Nicole Goutorbe.

 

Nicole och René Goutorbe driver firman ihop med sina tre barn på Rue Jeanson i Champagnes lilla hjärtestad Aÿ. Vart de än vänder sig ser de mäktiga grannar; Deutz, Bollinger och Ayala.
Respekterad är familjen Goutorbe inte bara för sina viner, utan också för sin plantskola med ympning av vinstockar.

Hôtel Castel Jeansons innergård. Snyggt jobbat.

Hôtel Castel Jeansons innergård. Snyggt jobbat.

 

Dessutom gjorde man en stor insats för stadsbilden i Aÿ, när man köpte ett ruckel ett kvarter längre ner på gatan och rustade upp det till ett litet, oerhört smakfullt hotell.
– Vi tyckte att den där ruinen skämde ut oss. Vi ville göra Rue Jeanson till vår egen ”Avenue de Champagne”, berättade Nicole Goutorbe, när vi besökte familjen.
– Det måste ha kostat en del att renovera? undrade jag.
– Två hektar, svarade Nicole och log.
Jag fick inte klart för mig om det betydde att familjen tvingats sälja av två av sina 24 hektar mark – eller om de kunde snyta ur sig de cirka två miljoner euro som investeringen torde ha kostat.

Goutorbevagg

En annan kul liten egenhet med makarna Nicole och René, är att de unnar sig en långresa varje januari. Då tar de med sig en flaska av sin egen champagne och fotograferar den med någon världsberömd sevärdhet i bakgrunden. Således har de en vägg full av foton med Niagarafallen+en flaska Goutorbe, Påskön+en flaska Goutorbe, Petra i Jordanien+en flaska Goutorbe, Kinesiska muren+etcetera etcetera…
Naturligtvis inspirerat från filmen Amelie de Montmartre, där trädgårdstomten skickar vykort hem från hela världen.
Hur skulle man kunna låta bli att gilla en sån familj?

Hotel Castel Jeanson

Vi provade igenom hela Goutorbes kollektion på plats och föll pladask för deras standardchampagne. Så här kommer några goda råd, som inte är alltför dyra för en champagneprioriteur:
1) Köp en flaska 2005 Goutorbe Special Club, när vinet lanseras på Systemet i morgon. Det finns i Nordstan och Sisjön.
2) Gillar du vinet, tar du en tur till Aÿ och bokar in dig på Castel Jeanson (som det lilla hotellet heter – och ja, det är rimligt i pris) nån gång framöver.
3) På plats provar du Goutorbes samtliga champagner – och jag lovar att det är svårt att inte köpa med sig en låda av deras pinot noirdominerade Brut Tradition, när priset från källaren är under 16 euro per butelj.





Fantastiskt bubbel på finfin festival


26 april, 2017 15:51


Grehn GV

Har nu smält intrycken från Göteborgs Vinhus Vinfestival i söndags och ni som var där kanske har förståelse för att det tar några dagar. Långt över hundra viner att gå igenom för den som vill prova allt.

På aprilfestivalerna satsar jag alltid på bubbel, vitt och rosé – på oktoberevenemangen koncentrerar jag mig på röda viner. (Om det är någon därute som inte begriper varför – ta kontakt, så ska jag förklara, vänligt men bestämt.)

 

Min faiblesse för god champagne är kanske inte helt obekant för er läsare, liksom min tveksamhet inför såväl prosecco som cava.

Prosecco är alltid för sött och syntetiskt och i cavan är det den (i min gom) illasinnade druvsorten xarel-lo som spökar.

– Jag vet att du inte gillar cava, men prova den här, sa Mattias Wennberg på importfirman Vivona och hällde upp en årgångscava från DG Viticultors.

Tackar! 2012 Cava Brut Reserva är gjord på 100 procent chardonnay och alldeles utomordentlig. Inte ett spår av den otäcka gummitonen som frammanas av xarel-lo.

Priset 171 kronor (artikelnummer 77352) är verkligen inget att bråka om för det spänstiga vinet, som har en obetydligt mer mörkhyad brorsa i det ytterst bleka rosébubblet 2012 Cava Pinot Noir Brut Rosé. Samma pris (nr 77749).

Ännu häftigare o-champagne är den italienska spumanten 2013 Nui Ronc dai Luchis från Friuli (nr 77993). För 255 kronor får du något av det godaste bubbel som framställs utanför Champagne. Kanske finns det anledning att bojkotta franska viner, bilar, ostar, filmer et cetera efter presidentvalet 7 maj – och i så fall är detta ett strålande alternativ. Druvsorten är den inte alltför kända verduzzo.

Men okej, inget är som champagne och bojkotter på mikronivå leder ju ändå ingenstans … så det blir kanske en låda 2002 Vincent Joudart (78756, 497 kronor). Festivalens överlägset bästa bubbel, att njuta till kött om så skulle serveras. Superåret 2002 gör mig aldrig besviken när det handlar om bubbel i den här prisklassen.

 

Bland de vita viner som inte bubblar, måste jag nämna två; dels den grekiska 2016 Domaine Sigalas Assyrtiko från Santorini. Ungt, lite bångstyrigt, lätt salt, odlas i vulkanisk jord. Låter kanske inte fantastiskt – men när Johan Malm serverade ett glas av vinet (från magnumflaska) till ett svenskt ostron uppe på Gabriel-hyllan, insåg jag att det är dags att revidera uppfattningen att till ostron dricker man antingen champagne, sauvignon blanc eller riesling och inget annat.

Dels 2013 Château Talbot Caillot Blanc. Kostar visserligen 346 kronor (nr 72203) – men ah, ett sånt perfekt balanserat vitt bordeaux-vin, gjort på 78% sauvignon och 22% semillon. Vänner av högklassig vit bdx måtte älska det här.

Riesling? Jotack, det fanns en hel del grymt bra sådan på den här festivalen. Skulle kunna skriva tirader om det också – men vi tar ett rejält rieslinggrepp i den här bloggen om ett par veckor.

 





Bulgariskt vin – ingen trakisk historia längre


21 april, 2017 17:35


 

Välja fritt är stort men välja rätt är större.

Något att tänka på för er 300 medlemmar i Göteborgs Vinhus, som tänker ta er till Feskekôrka för GV:s femte Vinfestival på söndag.

Jag älskar den mässan. Inget tjafs med kuponger, bara att sträcka fram sitt glas och få det fyllt … eller åtminstone halvfyllt. Det räcker, eftersom det finns långt över hundra viner att testa.

Men lyd ett gott råd från en gammal provningsräv: lägg inte allt krut på de fantastiska champagnerna, de dyra rieslingvinerna eller den häftiga barolon. Prova nåt okänt. Prova Bulgarien.

Yordanka Teriziyska

Det är Yordanka Terziyska (bilden) som står och häller bulgariskt vin på söndag. Hon är relativt ny importör (firman heter Zemela Wines) i Göteborgs Vinhus och ja … som namnet antyder kan Yordanka Terziyska en del om bulgariska viner.
Född i Strumadalen, där man odlar melnik, uppvuxen i en vinodlarfamilj, kom till Sverige på stipendium runt millennieskiftet och blev kvar. Ser nu som sin uppgift – vid sidan om jobbet som civilekonom – att få oss att fatta vilka goda viner man gör i Bulgarien.

Det Yordanka har med sig till vinfestivalen är ljusår från det misshandlade cabernet-skräp vi kolkade i oss på den gamla onda tiden, fram till 1989. Nu finner vi fräschör, elegans, fyllighet och snygga ekfat i vinerna. Vad vi inte hittar är vin som är gratis.

Jag provade hela Zemela Wine-portföljen och fastnade typiskt nog för Incanto Black från Yordankas hemtrakter i Strumadalen – en fransk-bulgarisk hybrid med cabernet sauvignondominans, med god uppbackning av mavrud.
Vadå typiskt? Jo, det kostar nästan 300 spänn – men varför inte!? Prova!

Nästan lika gott, men kanske mer personligt och intressant är Merul Mavrud Reserve från Trakiens lågland. Inhemsk druva, köttigt, lite kärvt – precis så jag önskade att det bulgariska vin jag drack till chili con carnen 1977 hade smakat. Väl värt sina 156 kronor. Prova!

Eolis är ett klockrent ”bordeaux” från Trakien, med skrattretande fransk accent. Lika delar cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc, samt ett ekande ljud av franska ekfat. Prova!

Vitt? Jajamän, det också! Från en för mig hittills okänd producent, Alexandras Estate, kan du få testa ett vin på vermentino. Hade ingen aning om att man odlade den druvan i Bulgarien. Generöst, runt, snyggt. Slår lätt sin storasyster; ett slags ”Côte-Rotie” – en trevlig men något tunn bekantskap på pepprig syrah, fruktig mourvèdre och blommig viognier.
Alexandras flaskor har för övrigt den djupaste Kinnekullebotten jag stoppat tummen i. Be att få prova!





1 2 3 7