Prova Piemonte – det smakar mycket mer än bara Barolo


10 april, 2017 18:16


 

Piemonte sett från Castagnero i Agliano Terme.

Piemonte sett från Castagnero i Agliano Terme. Ljusår från Varaslätten. / Foto: Agneta Hellgren

 

Den som reflexmässigt säger ”Barolo” när Piemontes viner kommer på tal, är ursäktad. Jag erkänner villigt att jag sade samma sak för ett par år sedan.
Nu vet jag bättre. Barolo är kung och Barbaresco drottning. Men den natursköna regionen i nordvästra Italien producerar så oerhört mycket mer.
Arneis, pelaverga, uvalino, någon?

En vårvecka i Piemonte borde vara en mänsklig rättighet.
En vecka är ungefär vad det tar, att försöka få ett litet grepp om denna en av vinvärldens vackraste och mest högklassiga regioner.
Druvorna växer någon timmes bilresa sydost om Turin, i de tre distrikten Roero, Langhe och Monferrato, vilka tillsammans upptogs som världsarv av Unesco så nyligen som 2014.

Vi börjar i Roero, där man gör vita viner av en kvalitet jag inte fattat förrän nu. Piemonte är väl ändå en typisk rödvinsregion, eller …?
Ge mig först nio rader om geologi, att förklara skillnaden mellan vitvinsdistriktet Roero och de båda andra, där de röda vinerna blir som bäst.

Strand eller vingård? Marken i Roero är snäckor och fossil.

Strand eller vingård? Marken i Roero är sand, snäckor och fossil. / Foto: Agneta Hellgren

 

Hela södra Piemonte befann sig liksom så många andra delar av Europa under vatten för miljoners miljoner år sedan.
Det som i dag är Langhe och Monferrato reste sig först över havsytan och packades till berg.
Roero låg däremot kvar på havsbottnen till alldeles nyligen, med geologiska mått mätt. Det nyfödda landskapet utgörs i dag av mjuka, kulliga sanddyner och marken är fortfarande rena sandlådan, med massor av fossil. Den som vill kan promenera på kullarna och plocka småsnäckor, som på vilken halländsk havsstrand som helst.

Det är precis vad Roberto Damonte vill visa oss, när han tar oss med i sin patinerade fyrhjuling, upp- och nedför sandkullarna. Det är hans sätt att förklara varför arneis trivs som bäst här. De vita, mineraliska vinerna som tillverkas av den lokala druvan, kan bli förbluffande goda.
Men att känna igen arneis i ett glas är inte lätt. Enklare då, att slå fast vad det inte är; det är inte riesling med typisk petroleumton, inte sauvignon blanc med drag av nässlor, inte chardonnay med smörig ekfatston, utan nånstans mittemellan.
Vi får ett glas Roero Arneis när vi checkar in på Villa Tiboldi, som är Robertos och brodern Massimos pampiga agriturismo utanför den lilla staden Canale – och vi tänker att det är precis så arneis ska drickas. Som kall aperitivo.

Goa gubbar. Alfredo, 74 och Luigi, 67 på trattoria i Treiso.

Goa gubbar. Lunch med Alfredo Grasso, 74 och lillebror Luigi, 67, på trattoria i Treiso. Deras egen Barbera ”Matiné” står nånstans i högen av flaskor på bordet. / Foto: Agneta Hellgren

 

Om ni kommer till Piemonte och vill besöka ”en liten, pittoresk vingård” bortom de flashiga etiketterna, ska ni leta upp Grasso Fratelli strax norr om den lilla byn Treiso. ”Leta upp” är ingen överdrift, eftersom skylten (om ni får syn på den) pekar inåt en knagglig grusväg, som ändar inne på bröderna Grassos gårdsplan.

Nu är vi i Langhe, i Barbaresco-land, och här har Alfredo, 74 och Luigi, 67, tillverkat vin sedan barnsben. De fåordiga bröderna låter så att säga vinerna tala i deras ställe, men de noterar intresserat vår reaktion, medan vi provar deras eleganta, spänstiga Barbarescoviner från lägena Valgrande (2008) och Bricco Spessa (2007), som ligger alldeles runt husknuten.
Riktigt jäkla gott redan i dag. Men hur grymma kommer de här vinerna inte att vara med fem, tio års ytterligare mognad?

Men det vi fastnar för allra mest är det förment enklare Barbera d’Alba ”Matiné”. Årgången är den varma 2011 och det helt torra vinet jästes upp i en alkoholhalt på 16 procent. Nu smakar det som ett kraftigt ekat amarone och priset från källaren är häpnadsväckande nio euro flaskan.
Hittar ni dit är Alfredo och Luigi säkert hemma, där de trivs bäst. Det är brorsdottern Elisa som flänger världen runt och visar upp farbrödernas viner. Men en gång, när Grasso Fratellis vinmakarkonst renderade dem en utmärkelse för deras vin, blev bröderna tvungna att göra en resa till New York för att ta emot priset. Om denna resa berättas att de jordnära Alfredo och Luigi storögt promenerade längs en av Manhattans avenyer, böjde sig bakåt för att kunna se skyskrapornas översta våningar och funderade: ”Hur kan människor som bor så här ge oss ett pris för vårt vin? Vad vet de om vinodling?”

Grehn och Sara Vezza Safirio.

En bild man bara inte kan låta bli att ta hos Josetta Safirio. Sara Vezza Safirio tar gärna plats som Tomtemor. / Foto: Agneta Hellgren

Vi tittar in hos den i Sverige välkända Baroloproducenten Josetta Safirio och guidas runt av dottern Sara Vezza, som redan varit företagets överhuvud i 18 år, sedan mamma Josetta pensionerat sig.
Ja, om ni inte hänger med här: Josetta Safirio är odlaren med de Elsa Beskowlika tomtarna på vinflaskornas etiketter. Målade av Josetta, efter faderns – Ernesto – målande beskrivning (en del skulle kalla det sagor) av de tomtar som var gårdens beskyddare, när Josetta var ung på 50-talet.

Här handlar det om ”modern”, absolut ren, snygg, stram Barolo med betoning på hålllbarhet på detaljnivå redan i dag. Sara, fjärde generationen vinmakare, visar oss in i framtidens vineri, där man ska ta nästa steg. Årets skörd ska bli den första biodynamiska.
Josetta Saffirios flaggskepp 2011 Barolo Riserva Millenovecento48 (nittonhundra48) är fenomenalt gott, med tydliga toner av rostade hasselnötter. Det kanske inte är så märkligt, med tanke på att just hasselnötter är Piemontes andra stora gröda. Men inte ens med sina 15 procent av världsproduktionen klarar regionen att leverera allt som Nutellafabriken, stor som halva staden Albas centrum där fabriken ligger, kräver. Man måste importera nötter från såväl Turkiet som Brasilien.

Barolo.

Barolo. Med några år på nacken är nebbiolo inte alldeles omöjligt att gissa på den ljusa färgen.       Foto: Agneta Hellgren

Nå, detta om hasselnötter var en utvikning.
En sak till om Josetta Safirios Barolo. Inte bara häftigt stramt och klingande rent. Det kostar också lika mycket att köpa på plats, som på Systembolaget, när vinet hittar dit. Värt att tänka på, om man besöker vineriet i Monforte d’Alba.

Signor Bolmida lägger ut text och naturliga tillsatsen med samma frenesi.

Signor Bolmida lägger ut text och naturliga tillsatser med samma frenesi. Foto: Agneta Hellgren

Experimentell på ett lite mera skönt galet sätt, är Silvano Bolmida, ett par hundra meter från Josetta Safirio (fågelvägen – men en kvart runt berget med bil).
Att vädret blixtsnabbt slår om från strålande sol till ösregn när vi kliver över tröskeln i Bussia spelar ingen roll för vi får ändå inte en syl i det, under den dryga timme Silvano Bolmida berättar om sina metoder. Han plockar fram den ena plastdunken efter den andra, den ena burken efter den andra och visar vad han gödslar sina blygsamma fem hektar vinodling med – allt medan han blixtsnabbt bläddrar igenom bilder på sin läsplatta, bilder som han rabblar information om och det är naturligtvis omöjligt att följa med i resonemanget.
Man kan få för sig att karl’n vräker ut kemikalier i vingården – men så är det nog inte.
”Jag är visserligen ekologiskt certifierad, men det är bara för att ha nåt att visa upp som bevis på att jag vet vad jag sysslar med. Bara rena naturprodukter. Det här kunde lika gärna vara Fanta”, säger han och sticker upp en vit femlitersdunk under min näsa.
Tja, nog doftar det apelsin …
Fast innan jag hinner uttrycka någon åsikt eller undran om detta, har han försvunnit ner i vinkällarn och ropar åt oss att komma och prova tre olika barolo ur tre olika ekfat. Dels konventionellt odlad, dels utan sulfiter – och så hans egen häxbrygd.
Och såklart är häxbrygden godast. Nästan len och fruktig, så fatprov det är.
Vi lägger namnet Silvano Bolmida på minnet, om vi skulle vilja ha barolo som är drickfärdig redan som mycket ung.

Pelaverga. Hade aldrig hört talas om, än mindre smakat, vin på denna druva. Om vi översätter namnet till svenska, skulle pelaverga bli skala ku… hm, vi tar det på engelska: peel the cock.
Inte många åker till Barolo för att dricka annat än den ädla nebbiolodruvan, men i Barolos nordligaste appellation, Verduno – och endast där! – odlas pelaverga.

Vi får prova vinet bland ett dussintal andra hos producenten Bel Colle och när de frågar vilken flaska vi vill ta med till lunchkrogen (man gör så i Italien) svarar vi tveklöst pelaverga, trots all god barolo vi provat.
Vin på pelaverga är ljusrött som beaujolais, pepprigt som överhettad syrah och billigt som sydafrikanskt boxvin. Närapå, i alla fall. Det syrafriska vinet är galet gott som omväxling – och passar perfekt till både antipasti och pasta.
Och nej, det är ingen idé att söka vinet på Systembolaget – pelaverga finns inte ens med i listan över druvsorter.

Mariuccia Borio med en vinetikett som Systembolaget förbjöd: hon själv som liten flicka, tillsammans med tre småkusiner på en Vespa. Finn fel fel, typ. Foto: Agnet Hellgren

Finn fem fel. Maria Borio visar upp sitt populära Barbera, men med en etikett från helvetet, enligt Systembolagets sätt att se saken: ett foto på Maria själv som liten flicka, tillsammans med tre småkusiner på en Vespa. Ingen hjälm, heller.
Foto: Agneta Hellgren

 

En annan druvsort vi inte hade kläm på, är uvalino och det behöver vi knappast skämmas över.
Om pelaverga odlas enbart i Verduno, är uvalino ännu mer ovanlig. Odlas numera bara på en enda vingård i hela världen. Och förmodligen hade druvsorten varit helt försvunnen från vinkartan, om det inte hade varit för Mariuccia Borio på gården Cascina Castlet i Costigliole d’Asti.

Mariuccia Borio blev föräldralös i unga år och stod plötsligt ensam med ett tämligen otympligt arvegods: ett vineri.
Maria (som det står på hennes visitkort, ”det blir enklare så”) beslöt sig för att driva det vidare på egen hand.
Året var 1970 och då som nu var barbera och moscato givna druvor i området. Men i Maria Borios minne hängde barndomens söta smak av uvelinadruvorna envist kvar. Druvorna som hon och fadern plockade och åt, de som mognade så sent och som fadern gjorde så gott vin av.
Dem ville hon odla, men det fanns bara några enstaka stockar kvar på gården.
Så Maria Borio gick mellan gårdarna och knackade dörr. Hade man möjligen några uvelinastockar kvar? Här och där fick hon träff och efter träget ympande kunde hon säkra druvsortens överlevnad.

I dag säljer Maria Borio sitt uvelinavin i mycket liten upplaga under namnet Uceline för löjligt låga 19,50 euro från sin egen källare. Det är kanske inte det allra bästa vinet vi får prova under Piemonteveckan, men långt ifrån är det inte. Fylligt, fruktigt, med bra tanninbett kombinerat med frisk syra och lång eftersmak, är det ett perfekt biffvin.
Systemet? Glöm det.

Mångsysslare. Daniele Marco Nori är vinmakare, ölbryggare, hampaodlare, och värdshusvärd på Silvia Castagnore. Foto: Agneta Hellgren

Mångsysslare. Daniele Marco Nori är vinmakare, ölbryggare, hampaodlare, och värdshusvärd på Silvia Castagnore.
Foto: Agneta Hellgren

 

Det bästa till sist. Vi avslutar veckan med en helg på den hundraåriga Azienda Agricola Castagnero. Gården drivs av paret Silvia Castagnero/Daniele Marco Nori och ligger utanför Agliano Terme, någon mil söder om Asti.
Här får vi testa det piemontesiska köket, i versionen ”Hemlagat, på lokalt producerade råvaror”. Silvia står för maten, som är rakt igenom kungligt god. Kalvfilén, hastigt brynt i ghee, kan vara den bästa köttbit jag ätit i mitt 60-åriga liv. Vad vi än frågar om, pekar Daniele åt något håll utåt dalen och berättar från vilken gård köttet, osten, grönsakerna kommer.
Barberavinet i origniell flaska (förebild: sjörövaren Jack Sparrows rombutelj i Pirates of the Carribbeanfilmerna) kommer givetvis från slänten nedanför huset.

Barbera och grignolino i Jack Sparrow-buteljer. Fast här betyder "rövarpris" att vinet är billigt. Foto: Agneta Hellgren

Barbera och grignolino i Jack Sparrow-buteljer. Fast här betyder ”rövarpris” att vinet är billigt.
Foto: Agneta Hellgren

 

Daniele odlar även vitvinsdruvan cortese och den jag är mest nyfiken på: grignolino.
Jag berättar att jag bara kan minnas att jag druckit ett grignolinovin förut och det var Nils Liedholms, vars vingård ligger ett par mil norrut. Fick den gången för mig att fotbollslegendaren ”Il Barone” odlade grignolino av ett enda skäl, nämligen att druvnamnet var så snarlikt grenoli. VM-hjältens vin smakade mera surt än fruktsyrligt, om sanningen ska fram.
Daniele Marco Nori gör ett mycket bättre grignolino, som varken doftar eller smakar flygbränsle.
Men det är hans Barbera d’Asti som är huvudnumret. Ett enkelt, men klassiskt barberavin, med generösa körsbärstoner och en aning kärnbeska till sjörövarpriset sju euro.

Daniele Marco Nori nöjer sig inte med att odla vin. Han startade ett litet gårdsbryggeri för några år sedan och odlar både korn och hampa (nej, inte DEN sorten!), med vilken han kompletterar humlen i en av ölsorterna.
Och så grönsaker, förstås. Och kryddor. Och givetvis hasselnötter, som är en närapå obligatorisk gröda i Piemonte.
”Om det vore viktigt att bli rik, skulle jag sluta med vin och satsa helt på nötter”, säger Daniele och sveper med armen från vingården till slänten med hassel. ”Att odla en hektar vin kräver 120 arbetsdagar. Att odla en hektar hasselnötter kräver 20, kanske 30 dagar – och ger fem gånger mer betalt.”

Redan nu har han börjat ladda för ”Barbera & Fiskfestivalen” som hålls i byn i mitten av oktober. De få rummen på Azienda Agricola Castagnore är sedan länge bokade över den helg, då italienska vinodlare och norska stjärnkockar för femte året i rad kommer att samla tusentals gourmeter till ett möte mellan rött vin och torsk.
Vi kanske ses där?
En höstvecka i Piemonte borde nämligen vara en mänsklig rättighet.

Provning vertikalt och horisontellt hos Sordo, efter Fontanafredda den största producenten i Barolo. 1998 Gabutti är sagolikt gott. Foto: Agneta Hellgren

Provning vertikalt och horisontellt hos Sordo, som efter Fontanafredda är den största producenten i Barolo. 1998 Gabutti är sagolikt gott.
Foto: Agneta Hellgren

Piemonte är populärt bland svenska vinimportörer.
I beställningssortimentet finns 626 artiklar, men i Systembolagets ordinarie sortiment bara 19.

Nyfiken på bröderna Grassos barbaresco eller deras mogna barbera? Kan beställas här:

http://www.grappavita.se/viner/producenter

Andra bra viner från Piemonte, till exempel Matteo Ascheris makalösa barolo från 2010 kan beställas från Göteborgs Vinhus.

www.goteborgsvinhus.se 

 

 

 





Ständigt detta Systembolag


7 april, 2017 14:27


Medieakademiens/Sifos årliga undersökning Förtroendebarometern firar 20-årsjubileum och liksom de senaste tre åren utklassar Systembolaget alla andra svenska företag.
70 procent av svenskarna har ”ganska eller mycket stort förtroende” för Systemet. Ikea är tvåa med 61 procent.

Jag blir lika fascinerad varenda år över de här siffrorna.
Trots svenska folkets tilltagande intresse för, kunskap om och insikt i vinets värld, lyckas Systemet på något märkligt sätt vidmakthålla de breda massornas åsikt om att man har ”världens bästa utbud”. Fast utan att göra reklam. Det är oerhört skickligt.

Sant är att det är svårt att finna ett så varierat utbud av billig alkohol från hela världen, som i de svenska Systembutikerna. (Kanske gränshandeln i Flensburg och Puttgarden kan konkurrera.)
Men fråga vilken konnässör som helst på vilken mindre ort som helst i Sverige, hur det är ställt med kvalitetsviner i den lokala butiken.

Vi skulle till exempel kunna fråga en medlem i Munskänkarna i Kristinehamn, om vad det finns för bordeauxviner i stan. Bordeaux är ändå världens största, mest ansedda, mest traditionsrika vindistrikt.
Tre är svaret. Varav det dyraste är det evigt medelmåttiga Château de Seguin för 99 kronor.
Går vi till Falköping är svaret fyra.
I Skara finns noll bordeauxviner.
Antalet bag-in-box-sorter i Kristinehamn är å andra sidan 104.
I Falköping 102, i Skara 81.
Så ser det ut, när vi tar oss en bit utanför storstäderna.

Men det kanske blir ändring på det så småningom. Alltfler har fattat att ekvationen ”hållbar odling+lönsamhet=nästan gratis vin” inte går ihop.
Systembolaget självt kungjorde härförleden att man ställer in årets journalistprovning av bag-in-boxviner. Då erbjöd sig i stället Vinkällaren Grappe i Stockholm att arrangera boxprovningen, men meddelade i dag att den inte blir av, på grund av för litet intresse bland journalisterna.
Så ni kan förmodligen inte få ta del av det säkra vårtecknet ”Årets stora boxtest” i dagspressen i år.
Det vore sunt.

Läs förresten hela Förtroendebarometern här:

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2017/04/Fortroendebarometern2017.pdf

 

 





Detta med att kasta sten


1 april, 2017 13:39


Debattartikel i SvD.

Debattartikel i SvD.

https://www.svd.se/systembolagets-image-ar-bara-en-bluff 

Ett av de märkligare aktstycken om vin jag läst på svenska.
På flera punkter om Systembolagets skenhelighet har Bo Hagström tveklöst rätt. Knappast några nyheter om monopolet, men förhållandena förtjänar att regelbundet påminnas om.
Men om Hagström har belägg för den allvarliga anklagelsen, att Systembolaget instruerar sin största leverantör om hur de ska skräddarsy sina viner för att sälja stora volymer till dem Hagström kallar lågpriskunder, har han börjat rulla upp något som skulle kunna tangera den famösa ”mutskandalen” för mer än ett decennium sedan.

Eller är artikeln helt enkelt skriven i bitterhet av en vinimportör, vilken liksom Per Morberg importerar ett så kallat kändisvin på box av samma tvivelaktiga lågpriskvalité Hagström själv sågar i artikeln – men som till skillnad från Morberg inte får sin produkt (i det här fallet Solens Vin) att platsa på Systembolagets hyllor?

Hur som helst – en partsinlaga i kommersiellt egenintresse är det, som SvD infört under sin debattvinjett.





Hur Pragermatisk är du? Testa dig här!


31 mars, 2017 16:16


Wachau – på listan över Unescos världsarv.

Ingen som någon gång glidit fram genom Wachau – antingen på landsvägen utmed Donau eller på flodbåt på själva vattnet – kan väl ifrågasätta att Unesco införlivat hela den 30 kilometer långa dalgången mellan städerna Krems och Melk i samlingen av världsarv.
Så vackert att kyrkklockorna slutar ringa.
Man lovar sig själv att komma tillbaka och stanna tillräckligt länge för att hinna smaka lite mer av de fantastiska vinerna som Knoll, Hirtzberger, FX Pichler och Prager odlar i bergen.

Men om Mohammed inte alltid har tid att komma till bergen, är det ju schysst av bergen att komma till Mohammed.
Det var vad paret Toni och Ilse Bodenstein, som driver Weingut Prager i Weissenkirchen gjorde i går.
Ett 30-tal syra/mineralfantaster dök upp på Gothia Towers för att prova sex av deras viner i olika fasoner. Besökarna borde inte ångra sin investering på blygsamma 195 kronor, för här serverades riesling och grüner veltliner i världsklass.

 

Toni Bodenstein, Weingut Pragers vinmakare och T. Grehn, vinsmakare.

Toni Bodenstein, Weingut Pragers vinmakare och T. Grehn, vinsmakare.

Att prova Österrikes nationaldruva grüner veltliner parallellt med riesling blir alltid en aha-upplevelse, även för andra än vinnördar. Framför allt när man får testa viner från samma läge och samma årgång men alltså gjorda på olika druvsorter.

Som unga viner, kan riesling och grüner veltliner från samma sluttning vara trixiga att skilja från varann. I minst ett par år kan de båda promenera sida vid sida, längs vägen kantad av stram syra, drypande druvighet och en sockerhalt så blygsam att den knappt behöver nämnas.
Så plötsligt, bakom en krök, dyker ett vägskäl upp. Där skils de båda druvorna åt.
En skylt i vägskälet pekar mot mineralitet, petroleum och citrustoner. Den vägen tar riesling för att söka sig en make, så här års gärna i skepnad av en tjock, vit, ädel sparris från Tyskland.
Den andra skylten visar vägen mot fetma (nej, inte i betydelsen övervikt), gyllengul äppelfrukt och kryddighet. Åt det hållet går grüner veltliner och hittar i bästa fall en glad lax att gifta sig med.

Pragers viner – inget för den syraintolerante.

Pragers viner – inget för den syraintolerante.

I Pragers viner skiljer sig lägena/jorden mera åt än druvsorterna. Berömda sluttningar är Klaus och Achleiten, för att inte tala om Wachstum Bodenstein som bär ägarens namn. Men även de inte fullt så exklusiva lägena Hinter der Burg och Steinriegl fyller min mun till brädden med superlativer. Även som mycket unga fräschingar.

Vill du kolla om du också är Pragermatisk, men missade gårdagens vår-kick, har du chansen att prova två viner från de sistnämnda lägena på Göteborgs Vinhus Vinfestival i Feskekôrka, söndag 23 april.
Där och då häller importören Kenneth Gustavsson upp 2016 Grüner Veltliner Hinter der Burg och 2016 Riesling Steinriegl till alla som sträcker fram en hand med ett glas.

Om du inte redan gjort det; här kan du anmäla dig till Vinfestivalen, som är den femte i ordningen:
http://www.goteborgsvinhus.se/events/#vinfestival-i-feskekorka-kl-15-00-17-30
Ett krav för att få tillträde till evenemanget, är att man är medlem i Göteborgs Vinhus. Medlemskapet är gratis och medlem blir du här:
http://www.goteborgsvinhus.se/bli-medlem/#page-content-start

Vill du köpa grisen i säcken och chansa? Okej då, de båda nämnda Pragervinerna finns att beställa här:
http://www.goteborgsvinhus.se/vin/prager-hinter-der-burg-gruner-veltliner/
http://www.goteborgsvinhus.se/vin/prager-steinriegl-riesling-2016/

En något mera mogen riesling:
https://www.systembolaget.se/dryck/vita-viner/federspiel-steinriegl-9971001

Och en höjdare från Toni Bodensteins eget läge:
https://www.systembolaget.se/dryck/vita-viner/prager-wachstum-bodenstein-7406801

 





Du dricker mer vin från Spendrups än du anar


15 mars, 2017 23:27


Jaså, du trodde att Spendrups är ett företag som bara brygger öl i ganska enkla fasoner, på några ställen runtom i landet?
Inte riktigt.
Spendrups är faktiskt det företag som levererar drycker för mest pengar av alla till Systembolaget. I fjol sålde Systemet Spendrupprodukter för 2,75 miljarder kronor*.
Det betyder att ungefär var tolfte krona du spenderar på öl, vin, sprit och annat på Systemet (förutsatt att du är en genomsnittskund, vilket ju är långt ifrån säkert), emanerar från något varumärke knutet till Spendrups eller dotterbolaget Spring Wine & Spirits.

Den som har tillträde till så kallade sortimentsprovningar – det vill säga provningar av leverantörernas utbud – kan på en sådan, få ett hum om hur stor familjen S. är i branschen och hur en marknadsandel på nästan åtta procent ser ut mellan skål och vägg.
Eller fyra väggar, snarare.
I går tog Spendrups en av de stora mässhallarna i Göteborg i besittning, och presenterade sina varor. Lokala bryggare, influgna vinmakare och bartenders serverade krog- och mediefolk smakprov ur produktkatalogen, som är dubbelt så tjock som telefonkatalogen, Lerumsdelen.

Nog för att jag har besökt en och annan sortimentsprovning genom åren, men det här var mer som en hel dryckesmässa.
Då gäller det att inte bara att hålla tungan rätt i mun och spottkoppen strax under – det underlättar om man vet på ett ungefär vad man vill prova.

Spendrups har knappast blivit störst för att man importerar exklusiva viner i små partier – här är det brett, publikt och skapligt billigt som dominerar. Men några riktigt bra producenter har de också samlat under sitt hatt – det ska man inte ta ifrån dem.

Champagnen Philipponnat, till exempel. Med prestigevinet Clos de Goisses, varav årgången 2005 plockades fram från sitt gömställe under bordet enbart till dem, som kunde väsa fram lösenordet ur mungipan.
Ett magnifikt vin, vars eftersmak varar längre än en cupfinal.

Eller ta de båda Chablisproducenterna Laroche och Moreau. Michel Laroche är välkänd som ambassadör för distriktet – och världens främste förespråkare för skruvkork på exklusivt vin. Skördar sent, bjussar alltid på generös frukt.

Louis Moreau är lite stramare. Flaggskeppet Les Hospices (en liten remsa som går på tvärs över Chablis mest berömda Grand Cru-läge Les Clos) är ”tyvärr inte tillgängligt i Sverige”, men även detta trollades fram av Mme Anne Moreau efter utbyte av lösenord och lite ”nudge nudge, know what I mean”.

Kuentz-Baz från Alsace får inte missas. Gör ett kul vin på 100% auxerrois, vilket inte är alldeles vanligt, men producentens pärla är ett gewurztraminer, med mineralitet som vore det riesling och utan övertoner av syrénberså, som är så vanligt i alsacisk gewurz.

Allt det ovan beskrivna – utom Laroche – tillhör Spendrups restaurangsortiment, vilket är synd. Nog borde Systembolagets kunder kunna få komma åt de här personliga vinerna, utan att behöva betala ett krogpåslag på ett par hundra procent (vilket oftast innebär ett kronpåslag på mer än ett par hundra).

Men det som finns, som ”alltid” har funnits och som förhoppningsvis alltid kommer att finnas på Systemet är ett av mina favoritviner Tahbilk Marsanne (6406). Obegripligt nog bara i beställningssortimentet, eftersom detta för Australien så ”svala” vin, är extremt bra för sitt moderata pris. För 109 kronor får man en lysande cover på de dyra originalvinerna från norra Rhônedalen.
Stödköp! Inte för att familjen Spendrup behöver det, utan för att jag vill se Tahbilk Marsanne på hyllan igen.

*Det mesta, eller 1,9 miljarder kronor, kommer givetvis från ölet. Men 2016 sålde Systembolaget vin som importerats av Spendrups för 679 miljoner kronor. Det gör Spendrups till den nionde största vinleverantören.

 

 





1 2 3 4 7