I väntan på Bordeaux (och när kommer älgen)


10 oktober, 2016 17:38


Château de France

I dag börjar älgjakten och om veckan blir någorlunda mild, kanske det puttrar en älggryta på spisen redan till helgen. Om kylan sätter in, får vi vänta.

Lika viktigt som det är att låta älgen få sina dygnsgrader (det vill säga hur länge den nedlagde skogens konung ska hänga före styckning och tillagning), är det att ha låtit älgvinet ligga på rygg i en mörk källare.

Och nu snackar vi om bordeaux. Bra bordeaux.

 

Mjuka, fruktiga viner från Nya världen kan alltid drickas unga. Men när det kommer till den svårslagna kombinationen älggryta med svamp, lök, rotfrukter, en nypa chili samt några enbär, tillsammans med ett gott vin från Bordeaux – då gäller att vinet måste ha vilat några år under korken.

Ett tiotal år brukar räcka, för att tanninerna ska ha rundats av.

Tio år är också långt innan garantin går ut för vital frukt i en kvalitetsbordeaux.

 

2007 Château de France är visserligen bara nio år gammalt, men en rätt så charmerande bekantskap, nånstans mittemellan Tjorven och Shirley Temple.

Vinet gör sig fenomenalt bra till vilt, med sina klassiska, utpräglade bordåiga toner. Cigarrlåda  och svartavinbärsblad från cab, samt nyrostat, malet kaffe från merlotdruvan. Det är vad min gom påstår.

 

Château de France (låter mer pretentiöst än det är, eftersom markplätten där slottet ligger heter France – inte ovanligt i Frankrike) hittar man i Graves, närmaste bestämt i Pessac-Léognan, en knappt 30 år ung egen appellation, egentligen mest känd för vita viner.

CdF är ett för området litet slott, där ägarfamiljen Thomassin odlar druvor – såväl gröna sauvignon blanc och sémillon, som blå – på knappt 40 hektar.

 

Jag har även provat 2010 års Château de France och konstaterat att denna strålande – men ännu något knutna – årgång, sannolikt kommer att susa förbi 2007:an om tre år. Men i dag föredrar jag den utvecklade 07:an.

Den som köper några flaskor av båda årgångarna kan så att säga både äta kakan och ha den kvar.

 

2007 Château de France har artikelnummer 75147 och kostar 295 kronor. Kan beställas här.


2010 Château de France har artikelnummer 75762 och kostar 325 kronor. Kan beställas här.

PS. Glöm inte att dekantera. Ge vinet ett par timmar i karaff före servering.

PPS. Hur många dygnsgrader älgen behöver hänga, träter man om. Men nånstans mellan 40 och 60 brukar man hamna.

 

 





Ett vin att köpa men inte dricka


15 augusti, 2016 11:16


Monteraponi

För inte så många år sedan hängde Systembolaget på informationen ”kan lagras”, ”bör lagras” eller ”vinner inte på lagring” på vartenda vin i katalogen.

Det där försvann och jag gissar att det skedde för att någon insiktsfull människa påpekade att luddet i de här anvisningarna var alltför tjockt för att de skulle kunna betraktas som seriösa.

Ett bra råd hade däremot varit ”måste lagras!” på vissa viner, där det inte är självklart hur de ska hanteras. Det är inte alldeles enkelt för konsumenten (och nu syftar jag inte bara på typen ”jag-gillar-gott-vin-och-har-råd-att-köpa-men-kan-ingenting-om-vin”) att avgöra huruvida inköpet klockan 17 kan avnjutas klockan 19.30, vilket är det vanligaste konsumtionsmönstret.

Synd om man kostat på sig 250 spänn och öppnat flaskan, när den borde ha gömts och glömts i källaren i flera år.

Att vin från Bordeaux och Bourgogne undantagslöst bör lagras vet de flesta. Att det mesta från Nya världen kan drickas ungt likaså. Men med Rhônedalen, Rioja, Veneto, Toscana och åtskilliga andra regioner är det lurigare.

En amarone från 2006 är alltid mycket ”äldre” än en barolo från 1996.

2014 Monteraponi Chianti Classico är definitivt ett spara-vin. Inte ens enkel chianti (som t ex min gamla favorit Brolio) ska drickas inom två år från skörd, men chianti classico måste få vila. Inte minst för att 2014 generellt i Chianti Classico-området är en ”svår” årgång, där frukten ligger gömd i en skog av tanniner, grinig syra och gröna toner.

Med några år på rygg i mörker bör vinet rundas av och leverera (ni ser att jag hänger med i nusvenska språket) de toscanska dragen av körsbär, örtig salvia, rosmarin och timjan – däremot inte särskilt mycket ek.

Vinmakaren Michele Briganti – och det här har jag läst mig till, jag har inte besökt den pyttelilla höghöjdsvingården Monteraponi – jobbar bara med jäsning i cementtankar och botti, gigantiska italienska ekliggare som återanvänds. Detta tar ned fattonerna och drar i stället fram ren frukt, syra och smak.

Med andra ord: ett hopplöst vin för den som önskar sig syltig fruktighet i glaset redan i kväll och ingenting särskilt att äta därtill, men ett gott köp för den som har tid att vänta.

En välhängd och grillad bistecca alla fiorentina vore en dröm att sätta tänderna i till det här vinet. Om sisådär fyra-fem år, alltså.

2014 Monteraponi Chianti Classico är ekologiskt, innehåller 95% sangiovese och 5% canaiolo, kostar 256 kronor och har artikelnummer 70466. 

Kan beställas här.