Döm inte hunden efter håren


21 juli, 2016 15:27


Other Peoples Pinot

 

Om ett skönmålat yttre vore avgörande anledning att köpa vin, skulle O.P.P. inte säljas i särskilt många exemplar.

(Vem minns inte 90-talets lockvara på danska Brugsen eller om det var Køpmand: ”Ta fire for hundrede kroner!”; präglad butelj, gräll etikett med blommor, blad, druvor, korsvirkeshus, storkar, katter, you name it …

Flaskan påstods innehålla god pinot gris från Alsace, men befanns vid en provsmakning hålla en kvalité som inte ens den mest välmutade inköpare på Systembolaget hade släppt över tröskeln.

Med O.P.P. är det tvärtom. Etiketten skulle kunna vara ritad av en sexåring som fått uppgiften att med svart filtpenna fylla tre bokstäver utan att rita utanför konturerna.

Men innehållet är strålande.

O.P.P betyder ”Other People’s Pinot” och görs av vingården Mouton Noir i Oregon. Mannen bakom verket heter André Hueston Mack, Texasbördig mästersommelier – och om honom kan ni läsa lite mer på den här sajten.

O.P.P. är nämligen ”Veckans vin” hos Göteborgs Vinhus, vilket inte betyder att det är en stapelvara i budgetklass – däremot alltid en kvalitetsprodukt väl värd priset.

Jag blev förtjust i O.P.P redan för halvannat år sedan, då jag provade årgång 2013. Fann det typiskt Oregon-pinot, med mer stramhet än Kalifornien, men mindre än Bourgogne. 2014 års upplaga är nog lite fruktigare, lite mer publik, lite mer California Dreamin’ än Bourgogne.

För 179 kronor får du i vilket fall som helst ett lysande instegsvin till den tjusiga pinot noir-världen. Passar till väldigt mycket, men allra bäst till anka.

Beställ här.





Bergström winery – Mer ”Boregogne” blir det inte


29 april, 2016 16:04


John & Josh Bergström

Det är mycket Oregon nu.

Knappt hade David Adelsheim packat och gett sig av, förrän John Bergström landade i sitt gamla hemland, med Amerikakofferten full av vin och sonen Josh vid sin sida.

Proudly presented by Kenneth Gustavsson – mannen som kanske inte precis satt Oregon på världskartan, men som definitivt pekat ut denna västkustdelstat för Vinsverige, med sin importfirma Finewines Sweden. Pekat med hela handen, dessutom.

Ska vi söka en europeisk vinös motsvarighet till Oregon, hamnar vi tveklöst i Bourgogne. Vi smackar nämligen ingenting annat än chardonnay och pinot noir av högsta klass här.

Odlarna själva hävdar givetvis sin oregonalitet och påpekar att de gör vin i egen stil (”Inte varmt som i Kalifornien, inte snipigt som i Bourgogne, utan kanske mittemellan”) – och låt gå för det då, åtminstone om det gäller Adelsheim.

Men det som produceras på Bergström Estate, bara en kilometer norrut (båda har postadress Newberg), är så osannolikt likt bästa Bourgogne att det nästan är löjligt.

När Josh – paret John och Karen Bergströms näst yngsta av fem barn – dessutom visar sig tala franska utan minsta bräkande brytning, blir det mentala avståndet till en fransk bistro försumbart. Men vi sitter alltså på Brasserie Lipp i Göteborg.

Att Josh Bergström, 41, är frankofil står utom allt tvivel. Varför?

– Jag skickades till en fransk skola i Portland som femåring. Hade ingen aning om varför. Vi hade inga franska vänner och ingen annan pratade franska därhemma…

Så återigen: varför? (Och nu går frågan till pappa John.)

  • Jag ville att han skulle vara tvåspråkig, förklarar fadern, vars historia med svenska rötter är väl kända i vinkretsar.

Kort resumé för övriga: John Bergström växte upp i en mindre bemedlad familj i Härjedalen och bjöds som 17-åring över till sin barnlösa men välbeställda faster i Oregon, USA. Studerade till läkare, blev berömd gynekolog, fick fem barn och köpte vingård efter 35 år i vaginal tjänst, om uttrycket tillåts.

Bergströms business är ung, inte ens 20 år gammal. De första buteljerna från gården tappades upp så sent som 1999. Och den laglydige Josh, numera respekterad vinmakare, hade aldrig druckit en droppe vin före sin 21-årsdag.

– Pappa frågade mig om jag vill köpa en bit land och odla vin. För att kunna svara på det måste jag veta hur vin smakar, så jag köpte en flaska och en korkskruv och provade…, berättar Josh Bergström.

Och han fann att det var gott, så han reste till Beaune och utbildade sig till oenolog, återvände till hembygden med nyfunna kärleken Caroline, satte igång att maka vin i familjens hägn – och på den vägen är det, som det brukar heta i framgångssagorna.

På Lipp fick vi prova sex av Bergströms viner, ackompanjerade av en trerätters från det renoverade Lippköket, som gjort en omstart efter 30 år på Avenyn.

Första flighten, vitt:

2013 Old Stones Chardonnay

249 kr, art.nr 91279 (best. sort.)

12 månader i ekfat (enbart fransk ek, från Tronçais, Alliers och Vogeserna) gör sig påmint enbart i doften, där lite rund smörkola kittlar näsan. I munnen sköljer citrusen över som en renande dusch. Nu smakar det häftigt ståligt, utan någon som helst kalk- eller kritighet (som i Chablis), vilket förklaras av att jordmånen i Willamette Valley är antingen vulkanisk eller lerig.

2011 Sigrid Chardonnay

slutsålt

”Varför har du plockat med dig ett Chassagne-Montrachet?” frågar jag Josh, som ler tillbaka och hävdar att vinet i hans gom snarare har karaktären av ett Puligny-Montrachet. En klockren strid om Påvens skägg (Montrachet betyder för övrigt ”Det rakade berget”), men ändå: Bergström Jr vidgår att likheten med Bourgognes finaste vitvinslägen är slående och det var dit jag ville komma. Nötigt, smörigt, runt av ek och med en snygg syra som får mig och andra runt bordet att sucka nöjt.

Sigrid Chardonnay är för övrigt en hommage till Joshs farmor, som gick ur tiden 2006.

Till dessa båda viner serveras smörstekta pilgrimsmusslor med en grön, syrlig crème på miso och ramslök – och här infinner sig genast tanken att varje krog borde servera minst två viner till alla rätter med så här hisnande smakbrytningar. Till den syrliga majonnäsen passar det enklare Old Stones perfekt, men när de fetkrispiga musslorna når tungroten, skriker smaklökarna efter den läckra Sigrid.

Andra flighten, rött:

2014 Cumberland Reserve Pinot Noir

349 kr, art. nr. 95307 (best. sort.)

Det finns de som påstår att pinot noir och nebbiolo är lika. Jag har alltid avfärdat det som nys, men här ger jag mig. Doften är påfallande lik som den jag inhalerade hos Giuseppe Rinaldi i Barolo för ett par veckor sedan, med en hel småländsk lingonskog. Bergströms fem bästa lägen samsas i flaskan, som ger en hint om ett finstämt, bärigt pinot inom högst fem, sex år.

2013 Silice Vineyard Pinot Noir

699 kr (privatimport via Fine Wines Sweden)

Ett strålande ”boregongne” – generöst lastat med de obligatoriska pinot-tonerna av hallon, jordgubb och smultron. På toppen av det, lite ”sydfransk örtighet”, lite lättflyktig parfym, men liksom föregående vin är det här alldeles för ungt att dricka i dag.

Rätten till de här första båda röda vinerna borde serverats till någon helt annan dryck, kanske en whisky från Islay eller en Västkust-IPA med tuff beska.
Den hårt panerade torskbiten drunknade i den ännu hårdare rökta torskrommen, som inte bara dränkte fisken, utan också effektivt slog ihjäl båda de subtila vinerna.

Tredje flighten, rött:

2013 Bergström Vineyard Pinot Noir

799 kr (privatimport via Fine Wines Sweden)

Den som är beredd att lägga 800 pix på en flaska vin, har givetvis rätt att kräva resultat. Och vi har ett resultat: Det här vinet är vad britterna skulle kalla ”savoury” – ett ord som är besvärligt att översätta, utan att trampa snett. Snarare mörkfruktigt än bärigt, kanske lite köttigt med toner av örter och orientaliska kryddor, med spår av järn och läder. Tänk smedja och skomakeri i samma smala gränd.

Den som investerar i en flaska får om sex år ett vin som smakar som …

2007 Bergström Vineyard Pinot Noir

slutsålt

… det är åtminstone vad Josh Bergström lovar. Blir ni missnöjda löser han in flaskorna. ”2013 liknade 2007”, säger Josh – och om det är sant får ni en kvalité som minst motsvarar ett bourgogne premier cru från Vosne-Romanée.

Här känner sig Bourgognepartisanerna hemma.

Och här tar Lipp revansch. En saftig, helstekt liten vårkyckling med murklor i gräddig sås (touch av portvin) och pommes Dauphine (potatismos med petit choux-deg) kompenserar för debaclet med torskrommen. Optimal matchning. Slutet gott, allting gott.





Ett adelsmärke från Oregon i stan


11 april, 2016 14:51


david_adelsheim

David Adelsheim är inte en särskilt högrest man, men när det kommer till vinmakning är han en gigant i Oregon.

Och ganska stor i Göteborg.

– Det är märkligt det där, säger Mr Adelsheim. Gothenburg, Sweden är det ställe i världen utanför Oregon, US, där mina viner är mest kända. Vilken restaurang jag än besöker i den här stan, så finns de på hyllan.

Orsakerna kan vara flera, men vi kokar ner dem till att

1) mannen gör strålande viner,

2) importören Kenneth Gustavsson på Finewines gör ett grovt jobb med att sälja in dem, och

3) någon lokal vinskribent med faiblesse för god pinot noir har mer än en gång levererat översvallande omdömen om vinerna.

Det är alltså Pinot Noir det handlar om. I vissa fall tämligen kostsam Pinot Noir, dessutom.

David Adelsheim är mitt i en nästan månadslång Europaturné för att missionera om sin Pinot (och framför allt försöka få tyskarna att begripa sig på den).

Den 8e mars höll han en soaré, med provning och middag, på restaurang Atelier högst upp i Palacehuset och vi tjôtade en stund före maten.

# Om delstaten Oregon som en mycket ung vinregion:

– Oregons vinhistoria är bara 50 år. Delstaten första vingård anlades i mitten av 60-talet. När vi köpte vår första plätt 1971 var vi nummer nio. I dag finns 676 vingårdar i Oregon.

# Om att Pinot Noir fullständigt dominerar distriktet där Adelsheim verkar:

– Willamette Valley är planterat med 70% pinot noir. Så stor andel av en enda druva har inget annat vindistrikt i hela världen, påstod David Adelsheim (och jag försökte spontant komma på ett annat distrikt och beslå honom med lögn, men gick bet).

# Om att varenda årgång tycks bli en aning varmare än den förra:

– Är jag orolig? Ja, jag är orolig. Men worst case scenario är att vi får göra kalifornisk pinot noir i framtiden, sade vinmakare Adelsheim med en lätt axelryckning.

– Och i Kalifornien får de väl söka sig till en annan bransch.

Eller odla syrah …, sade jag

– Eller odla syrah, upprepade David Adelsheim och där anade jag en lätt grimas (som vore det Miles Raymond/Paul Giamatti i Sideways som talade – fast i den filmen riktades avskyn mot en annan varm druva: ”I am not drinking any fucking merlot!”).

# Om att ”göra Bourgogne” i Oregon:

– För att göra Bourgogne, måste man finnas i Bourgogne. Men visst, jag gör oerhört mycket hellre något som kan uppfattas som Bourgogne än jag gör syltig Pinot Noir i kalifornisk stil.

PROVADE VINER:

# Willamette Valley Pinot Gris 2014

179 kr, privatimport

Ett så gott som kruttorrt Pinot Gris (mindre än 2 gram restsocker, enligt Adelsheim) – ljusår ifrån de vanliga alsacerna, som ofta slänger in en lite flabbig sötma på köpet.

Friskt, fräscht med mineralton och ett uns av beska i eftersmaken.

Funkar bra till ostron, skaldjur och som apéritif.

Dock inget vin man går och längtar efter så att man kan dö. Prislappen försvaras av en hög kuriosafaktor (för hand upp, den som hört talas om Pinot Gris från Oregon förut).

#  Willamette Valley Pinot Noir 2013

319 kr, art.nr 73000 (BS)

Doftar och smakar som ”ung bourgogne”, med alla bitar i puzzlet på rätt ställe. Jordgubb, check. Hallon, check. Smultron, check – och så ett snabbt drag med svartpepparkvarnen över alltihop.

Vi åt en liten råbiff till, vilket lyfte vinet, som kräver ett tilltugg för att inte smaka för rått och ungt.

Låt vinet växa till sig något år i källare.

# Elisabeth’s Reserve Pinot Noir 2012

399 kr, privatimport

Läcker, fullmatad, välbalanserad Nya världen-pinot, med generösa doser av röda bär från elva vingårdslägen. Ett vin jag gärna skulle njuta bara som det är, utan mat.

Bortsett från vissa geografiska aspekter befinner vi oss med det här vinet exakt där Lill Lindfors är, med sin gamla dänga

”Om jag blir rik nån gång

så ska jag köpa en hel låda

av franskt bourgognevin för då,

då har jag råd …”

Kul kuriosagrej om det här vinet är att det är bannlyst från Systembolaget på grund av etiketten, med en teckning av David Adelsheims dotter Elisabeth. Sysemets regler säger att personer ”som ser ut att vara” under 25 år inte får förekomma på etiketter.

”She’s 34, God damn it!”, suckade pappa Adelsheim, som ibland har svårt att förstå det svenska Systemet.

Nåväl, därav skälet till att vinet endast kan köpas via privatimport. Men det är väl värt mödan.

# Ribbon Springs Vineyard Pinot Noir 2013

699 kr, art. nr 71087 (BS)

Om ordet ”rasrent” inte vore så politiskt laddat, skulle jag skriva så om det här lysande single vineyardvinet. Visserligen alldeles för ungt i dag (ska ni prompt dricka det nu, så är dekantering nödvändigt), men med potential att blomma upp till ett extraordinärt pinot noir om … fem år? Sju? Tio?

Kvintessensen av Pinot Noir från Oregon. Châpeau!

Köket på Atelier fattade vad som krävdes här och serverade en bit ankbröstfilé med anklevercrème och – viktigast av allt – några klottar syrligt lingonmos, vilket tillsammans lyfte vinet till en höjd det knappast nått med annat, tamare käk. Snygg adaption.

Deglacé ”Icewine” Pinot Noir 2012

349 kr (375 ml), art. nr 72730

Tja, ni ser citattecknen – det här är inget Eiswein, utan frysta druvor som pressats till ett ganska udda, men mycket personligt dessertvin. ”Bara” 23 gram socker, men med en känsla av att vara åtskilligt sötare. En stadig syra ger ryggrad åt vinet som är strålande till exempelvis chokladganache, semifreddo på crème fraiche och lite smuligt gojs enligt rådande efterrättsmode.