Tack för nicken, Ronaldo – Där slapp vi cawl & rarebit


7 juli, 2016 17:33


Yngsta dottern föreslog i går eftermiddag en Grand final-middag på söndag – en ”minst trerätters med mat från de länder som spelar EM-final”.
– Kul idé, svarade reptilhjärnan som sitter mellan mina öron. Och dottern skickade omedelbart ut inbjudan till alla syskon med respektive.
Men vänta nu … walesisk mat? Har bara åkt rakt igenom landet en enda gång. I ösregn, på väg från ett färjeläge till England, utan att stanna ens för en trekantig sandwich. Måste googla. Inte var det upplyftande.

Så tack för den magnifika nicken, Ronaldo. Nu slipper vi Welsh rarebit, cawl och bara brith.

I stället blir det … hm, sardiner, bacalhau och musselfläsk?
En Schweinshaxe eller confit de canard får rädda söndagsmiddagen.

Men om det portugisiska köket är nättopp lika uselt som det walesiska (och då pratar vi om traditional cuisine), får Portugal gärna bidra med lite vin.

En Alvarinho Contacto (6707) är ett strålande vin med fräschör, syra och överraskande kraft. Håller såväl till fransk bouillabaisse som till tysk Bratwurst mit Sauerkraut. 119 spänn är ett märkvärdigt lågt pris för detta välgjorda, aningen ekade och ännu oupptäckta vin från det pånyttfödda Vinho Verde-distriktet i norra Portugal. Finns i många av Systemets butiker.

Blir det läggmatch i kväll (det vill säga tysk seger, det vill säga fläsklägg på söndag), är mitt bästa dryckalternativ den beskaste av tysk lager: Jever!

Vinner däremot Frankrike semifinalen, ska vi para ihop ankan med ett pinot noir från Bourgogne. Men de äro antingen sura och alltför unga, eller ouppnåeligt dyra (och dessutom icke lagerförda i standardbutiker).
Undantaget är 2014 Cuvée Margot från Olivier Leflaive (5447, 159:-).

Fullt drickbart redan nu och med det rätta borugogonestuket.

Till desserten avnjuter vi återigen ett obegripligt billigt portugisiskt sötvin:

2013 Bacalhoa Moscatel de Setúbal (8011, 109:-). Massor av kolaknäck, honungstoner och torkad frukt. Lång eftersmak som räcker över både förlängning och straffsparkar.

 





Portugal när det är som bäst


22 juni, 2016 13:37


David Lima

Mannen bakom glasen heter David Lima. Han är portugis.

I glasen är det fyra nyanser av rött. Också portugiser.
Portugal är den minsta gemensamma nämnaren här, men låt mig nämna ett par till.

David Lima är en av tjugotalet importörer under Göteborgs Vinhus hatt. Alla mycket småskaliga, alla mycket nischade, alla mycket hängivna och med en garantistämpel i portföljen: alla viner du köper via vinhuset är av anmärkningsvärd hög kvalitet – och kostar de skjortan är det i så fall en skjorta från den där firman som börjar på D och slutar på -mann (och vars tv-reklam alltid får mig att känna efter om jag inte är liiite kissnödig trots allt och måste kila iväg en minut).

Nåväl, det var en utvikning.
Egentligen kom David Lima till Göteborg för att läsa miljöteknik på Chalmers. Det är nästan tio år sedan nu, men någon ingenjör har det inte blivit av honom och lär förmodligen aldrig bli.
I stället för att studera sögs han nämligen in i vinvärlden och började importera vin från hembygden.

Utgångsläget var bra och dåligt på samma gång.

Bra – därför att David kom från Porto och hade ett råmaterial av världsklass att jobba med. Portvin är minsann inte kattskit och det David Lima inte kunde om port lärde han sig. Dessutom insåg han ganska snart att även övrigt vin från Dourodalen, alltså sånt som inte var uppspritat, var fantastiskt när det var som bäst.

Dåligt – därför att portugisiska kvalitetsviner var märkvärdigt svårsålda i den nya hemstaden Göteborg. Här var folk vana vid att Portugal levererar vin som är ”prisvärt”, det vill säga billigt och av acceptabel kvalité. Det hade inte minst stadens vinskribent i den stora morgontidningen påpekat. Så resultatet blev klent när David Lima knackade dörr hos stadens krögare, krängde av sig ryggsäcken packad med portugisiska kvalitetsviner gjorda på de inhemska druvorna touriga naçional, tinta roriz och touriga franca och ordnade provningar.

Med stockholmare var det annorlunda. Inte bara lite smartare (vilket vi fått lära oss av en ledande politiker redan tio år tidigare), dessutom avsevärt rikare och mycket mer benägna att handla kvalitetsvin från Dourodalen.

Alltså kunde man hitta David Lima med sin ränsel sovande på samma stol (vagn 1, plats 10) på det X2000-tåg som lämnade Göteborg C 06.00 och i vissa fall anlände Stockholm på utsatt tid 08.54. Dörrknackning, provningar och hem till Göteborg samma kväll. Tre dagar i veckan, vecka in, vecka ut.

  • Det var slitigt, men nödvändigt. Lyckades jag sälja tolv flaskor till en krog i Göteborg, kunde en krog i Stockholm köpa tolv lådor, säger vinknallen Lima i dag om tiden då ha sov mera på tåg än i säng.

Eller snarare: före detta vinknallen. För drygt två år sedan fick David Lima sitt brejk, när Joáo Ferreira Álvares Ribeiro på Quinta do Vallado frågade om David kunde tänka sig att bli ansvarig för firmans försäljning i norra Europa.

Svar ja.

Joáo Ferreira Álvares Ribeiro – driver Quinta do Vallado, en av "The Douro Boys".

Joáo Ferreira Álvares Ribeiro – driver Quinta do Vallado, en av ”The Douro Boys”.

 

För er som inte känner till Quinta do Vallado kan jag lite snabbt berätta att det är en av de berömda ”Douro Boys”. Boysen är alltså inte specifikt pojkar, utan benämningen på fem egendomar i Dourodalen som gick samman 2003 för att tillsammans marknadsföra sina viner och nå ryktbarhet utanför hemlandets gränser.

De visste att de satt på både kunskap och material av högsta klass och lyckades mycket bra. Jämförelsen med de italienska ”Supertoscanarna”, som flyttade produktion från Chianti till västkusten för att göra både bättre vin och väsen av sig, är inte alltför långsökt.

Så nu reser David Lima betydligt bekvämare och i lugnare tempo runt i Europa varannan vecka. Stockholm blir det var 14:e dag och resten av tiden tillbringar han i Göteborg, vilket numera är ”hemma” på riktigt.

Till exempel häromdagen, då David Lima och The Boss, alltså Joáo Ferreira Álvares Ribeiro, tillsammans bjöd på QdV-provning med passande stabil köttlunch på brasilianska restaurangen Brasa (i brist på portugisiska krogar i Göteborg, men språket är ju detsamma så vafasen …).

Och det är här vi återkommer till de där fyra glasen på bilden ovan.

Det vin som görs på Quinta do Vallado är verkligen oerhört gott, framför allt till kött. I stilen någonstans mittemellan mogen Bordeaux och fräsch Châteauneuf-du-Pape (om man nu måste hitta referenser till allting).

Quinta do Vallado-viner kräva dessa köttbitar. Eller trivs åtminstone ihop med: Ibérisk vildsvinsfilé, nyzeeländskt lammrack, revbensspjäll av ungnöt och hängmörad biff.

Quinta do Vallado-viner kräva dessa köttbitar. Eller trivs åtminstone ihop med:
Ibérisk vildsvinsfilé, nyzeeländskt lammrack, revbensspjäll av ungnöt och hängmörad biff.

 

I glas nummer tre finns 2008 Quinta do Vallado Reserva Field Blend, med 44 inhemska druvsorter (gamla stockar) i en blend Miraculix hade offrat sitt skägg för att kunna koka ihop. Och nej, det är inte billigt. Vinet kostar 500 kronor flaskan och kan köpas här.

QdV gör vitt också. T ex en torr moscatel, som är lysande till ostron. Vallado Primo (99565) kostar 159kr

QdV gör vitt också. T ex en torr moscatel, som är lysande till ostron. Vallado Primo (99565) kostar 159kr

 

Vill man ta det lite lugnare med vinutgifterna, men ändå unna sig något extra, kanske glas nummer ett räcker. Det är instegsvinet 2013 Vallado som finns i Systembolagets ordinarie sortiment (90454, 159 kr). Gott, men inte riktigt samma sak.