En ”SeriGös” Vermentino


8 augusti, 2016 11:47


Lupus in Fabula + gös

Om jag skriver ”italienskt vin” – ni som då ser ett glas vitt framför er, hand upp!

Hmm, noll händer i luften och det var inga höga odds på det.

Italienskt vin är rött vin, det är väl en sanning huggen i Carraramarmor?

Men om jag envisas och skriver ”vitt italienskt vin” – vad tänker ni på då?

Kanske garganega, prosecco, möjligen verdicchio och trebbiano efter lite tankemöda.

Vermentino, då?

Nähä, inte det …

Inte så konstigt, den lätt aromatiska druvan är inte särskilt känd hos oss. Systemet tillhandahåller ett par hyggliga varianter (billiga Bolgarello för 85 kronor och lite fylligare Solesole för 119, båda från Toscana) i sitt ordinarie sortiment, men de är knappast något man kommer att minnas livet ut.

Men när vermentino får lite svängrum kan det bli väldigt gott. Druvan har numera sin tron på Sardinien, dit den antas ha immigrerat från sin franska grannö Korsika för sex, sju hundra år sedan. (Och till Korsika kom den med färjan från Nice, eller möjligen från Genua – uppgifterna om antikens tidtabeller går isär.)

Den som dricker ett glas välkylt Lupus di Fabula (Vargen i fabeln) från Tenute Ólbios, får just den där extra vinkicken jag efterlyser hos ovan nämnda vermentinoviner.

Men det som sörplas i första klunken är lite förvirrande. Gott gott gott, men vad i helskotta är det? Lite lätta muskattoner, aningen sötma (pinot gris?), mycket blommighet (viognier?), frisk syra (inte riesling, va?), aningen rökighet (sydafrikansk chenin blnc?), pomerans och aprikos (kanske roussanne eller marsanne?) … det är extra allt, fast lätt och läskande mitt i all smakrikedom.

Ett seriöst vermentinovin, som borde passa strålande till en foliebakad gösfilé. Som av en händelse har vi precis fått en femkilosbjässe av den generöse storfiskaren David, som varit på nattligt fiskafänge på Mjörn.

Bara att skärpa till filékniven och sig själv.

2014 Lupus in Fabula kan beställas här.

Artikelnummer 70772, kostar 219 kronor.

Vinet är ekologiskt, kommer från Vermentino di Gallura, som ligger på Sardiniens nordöstra del och är öns enda appellation med DOCG-status, Italiens högsta klass.





Fattigmansbarolo med rik smak


31 juli, 2016 18:38


Matteo Ascheri-1

Åtskilliga gånger har jag kallat Langhe Nebbiolo ”Fattigmansbarolo”.

Skälen är flera och lätt insedda. Druvan är densamma som i Baroloviner, regionen där den växer – Piemonte – likaså. Och priset är en bråkdel.

Snart sagt varje gång Systembolaget presenterat ett Langhe Nebbiolo på sina nyhetsprovningar, har jag funnit vinet mer än prisvärt, eftersom det brukat kosta runt en hundring och smaka som nästan två – medan äkta Barolo, även av ordinär kvalité, springer upp i minst tre hundralappar.

Så har de snabbt tagit slut också, de där fynden som nästan smakar äkta barolo. I dag finns väl bara budgetvarianter av Langhe Nebbiolo från storproducenterna Pio Cesare och Fontanafredda i ordinarie sortimentet.

Men varför inte prova ett Langhe Nebbiolo av högsta klass? Om ett riktigt gott Baroloplagiat får kosta i underkant 200, är Matteo Ascheris 2014 Langhe Nebbiolo d’Alba (191 kr, nr 78482) inget dåligt köp.

Vinet har den sympatiska egenskapen att det är drickbart redan i dag, vid två års ålder, förutsatt att det står en tallrik med passande käk vid sidan om glaset. (Äkta Barolo tar några år till på sig för att mjukna och det gäller även den modernaste av vinmakningar. Så kallad ”traditionell” Barolo kan hålla konsumenter på halster i decennier.)

Matteo Ascheri är new school i Piemonte. I Bra (den lilla staden heter så) driver han ett litet vineri i bottenplanet till hans gästgiveri i modernt sober stil.

Minutiös hygien, glänsande ståltankar och nyhyvlade, slovenska ekliggare, dominerar vineriet. En spikrak motbild till traditionalisternas källare.

240 000 liter vin om året buteljeras av Ascheri.

2014 Ascheri Langhe Nebbiolo d’Alba följer de mera exklusiva Barolovinerna i spåren, med ljus färg som drar åt terrakotta efter några år, lätta lingontoner, frukt av körsbär och plommon och inte minst kakao och läder.

Passande mat är givetvis regionens paradförrätt vitello tonnato följd av ett piemontesiskt långkok, gärna en mustig gryta på vilt eller nöt, helst med massor av lök och svamp.

Sa jag tryffel, förresten?





Döm inte hunden efter håren


21 juli, 2016 15:27


Other Peoples Pinot

 

Om ett skönmålat yttre vore avgörande anledning att köpa vin, skulle O.P.P. inte säljas i särskilt många exemplar.

(Vem minns inte 90-talets lockvara på danska Brugsen eller om det var Køpmand: ”Ta fire for hundrede kroner!”; präglad butelj, gräll etikett med blommor, blad, druvor, korsvirkeshus, storkar, katter, you name it …

Flaskan påstods innehålla god pinot gris från Alsace, men befanns vid en provsmakning hålla en kvalité som inte ens den mest välmutade inköpare på Systembolaget hade släppt över tröskeln.

Med O.P.P. är det tvärtom. Etiketten skulle kunna vara ritad av en sexåring som fått uppgiften att med svart filtpenna fylla tre bokstäver utan att rita utanför konturerna.

Men innehållet är strålande.

O.P.P betyder ”Other People’s Pinot” och görs av vingården Mouton Noir i Oregon. Mannen bakom verket heter André Hueston Mack, Texasbördig mästersommelier – och om honom kan ni läsa lite mer på den här sajten.

O.P.P. är nämligen ”Veckans vin” hos Göteborgs Vinhus, vilket inte betyder att det är en stapelvara i budgetklass – däremot alltid en kvalitetsprodukt väl värd priset.

Jag blev förtjust i O.P.P redan för halvannat år sedan, då jag provade årgång 2013. Fann det typiskt Oregon-pinot, med mer stramhet än Kalifornien, men mindre än Bourgogne. 2014 års upplaga är nog lite fruktigare, lite mer publik, lite mer California Dreamin’ än Bourgogne.

För 179 kronor får du i vilket fall som helst ett lysande instegsvin till den tjusiga pinot noir-världen. Passar till väldigt mycket, men allra bäst till anka.

Beställ här.





Rött vin att inte få ont i huvudet av.


29 juni, 2016 13:31


cocoriko -15 flaska

 

På en av alla dessa tillställningar som börjar stelt och städat men slutar med mera vingel än mingel och med nästan bara sje-ljud och vokaler, berättade en välförfriskad deltagare att hen alltid fick ont i huvudet av vit chardonnay.

”Ajdå, det låter inte bra”, sa jag – och kunde förstås inte låta bli att fråga hur det förhöll sig med huvudvärk och röd chardonnay.

”Inga problem allsch”, förkunnade deltagaren utan att notera den spefulla tonen i frågan.

Vi lät diskussionen stanna där, men den är ett skojigt minne.

Jag har aldrig hört talas om vindrickare som får ont i skallen av vitt vin, men klarar rött. Tvärtom är däremot mycket vanligt – och denna trista åkomma ska man ta på allvar och inte vifta bort med ett ”det beror väl på att du druckit för mycket”, för så är det nödvändigtvis inte.

Tanninerna i rödvinets skal och kärnor kan ta styggt på överkänsliga – och detta redan i små doser.

Så vad gör man?

Ja, inte ger man upp kampen och väljer bara vitt, om man nu tänkt sig servera rött till köttet (eller fisken, för den delen). Men det går att hitta röda, bäriga viner gjorda på tanninfattiga druvor.

Pinot noir (från Bourgogne, USA:s västkust, eller Nya Zeeland), gamay (Beaujolais) och cabernet franc (Loiredalen) är klart skonsammare än de tuffa cabernet sauvignon, syrah, grenache och tempranillo.

Eller varför inte piquepoul noir från Langudeoc i södra Frankrike?

Namnet betyder precis vad det låter som; pique är franska picka och poul är kortform för poulet (höna).

Vinet är per definition rött, men så ljust och bärigt att det kan tas för ett mörkt rosé. Stilen är helt lik det som tillverkas i Beaujolais. Ljust, bärigt, syrligt, med toner av jordgubbe, smultron och röda vinbär.

Värt att prova för känsliga skallar, rädda för rödvinets avigsidor, men som ändå vill ha rött i glaset när det serveras kött.

Rekommenderas även till mera hårdhudade vindrickare.

Men utbudet av röd piquepoul är inte outsinligt. Druvan odlas bara på 400 hektar i hela världen.

Producenten Domaine La Grangette utanför Montpellier är ensam om att göra piquepoul i alla tre färgvarianterna – och som av en händelse finns det röda vinet nu att beställa via Systembolaget.

Artikelnumret är 73300, priset 159 kr.
Och namnet på vinet är CocoriKo! Vad det betyder kan var och en räkna ut utan att jag skriver det på näbben på er, eller hur?

Domaine la Grangette drivs av det unga paret Christelle och Michele. De är den enda vingården i Languedoc som gör både vitt, rött och rosé på druvan Piquepoul. I våras så fick i tävlingen Grands Vins du Languedoc guldmedalj för både Poule de Pic och CocoriKo!

Domaine la Grangette drivs av det unga paret Christelle och Michele. De är den enda vingården i Languedoc som gör både vitt, rött och rosé på druvan Piquepoul. I våras så fick de guldmedalj i tävlingen Grands Vins du Languedoc, för både Poule de Pic och CocoriKo!





Efterlängtat Rosévin gör entré på Systemet


7 juni, 2016 09:44


Då och då dimper det ner pressreleaser från vinimportörer, som skriver att ”Äntligen släpps det efterlängtade ’Château Vadå’ eller ’Bodega Siåså’ på Systembolaget. Köp, köp, köp!”.

Jag är lika undrande varje gång. Dels eftersom jag i de flesta fall aldrig hört talas om de här vinerna, dels för att det nästan alltid handlar om produkter alltför enkla för att vara ”efterlängtade”.

Men nu tänker jag begå samma dumma handling själv och skrika ut att NU SLÄPPS DET EFTERLÄNGTADE ROSÉVINET DOMAINE SAINTE-FOY PÅ SYSTEMET!

Efterlängtat av mig, nämligen. Förmodligen av ingen annan …

Jo, förresten – hustrun också! Och skälet är enkelt. Sainte-Foy är ett litet vinslott i Provence, beläget strax väster om den charmiga lilla staden Lorgues – och vi har i rätt många år nu haft förmånen att kunna resa dit och idka slottsliv på franska, tack vare god vänskap med såväl slottsägarna som ”les gardiens” (alltså det pensionerade australiensiska vaktmästarparet, Gaille och Richard).

Bild: AGNETA HELLGREN. Château Sainte-Foy. Inte stort, men naggande gott!

Bild: AGNETA HELLGREN.
Château Sainte-Foy. Inte stort, men naggande gott!

 

När importören och rosévinsgurun Nick Öfwerman tittade in på Sainte-Foy en dag för en liten provning utbrast han ungefär ”Bravo, exelente, magnífico, espléndido! Det vinet ska jag ha!”

Och nu är det alltså ”äntligen” här. Ska finnas i ett 40-tal Systembutiker i dag. Klassisk, snygg Provencestil, med en hel del kraft, för att palla både grillad tonfisk och ljust kött. Vi talar alltså främst om ett rosé till mat – men man kan förstås ocskå sitta i hammocken och söla med ett glas kallt Sainte-Foy.

Kostar 149 kronor, har nummer  95025. Nu befinner vi oss i hjärtat av Rosévinland och då kostar unicitet och kvalitet lite mer, men det ger ännu mer tillbaka.

Och jag garanterar att Sainte-Foy håller minst lika hög klass som berömda Château d’Esclans Whispering Angel, vilket kostar över 200.

En märklighet är att Systembolaget kallar vinet Château d’Esclans Domaine Sainte-Foy. Skälet är att vinet är vinifierat på d’Esclans, vilket för övrigt ägs av den berömde och imposante Sacha Lichine, som även innehar ett grand cru-slott i Bordeaux på fickan.

Detta etikettsbrott är antagligen till fördel för den som drar in kulorna, men själv känner jag mig något förnärmad, eftersom jag så många gånger knallat omkring bland vinrankorna på ”mitt” Sainte-Foy.

Men den franska regeln är att man inte får sätta ut beteckningen ”Château”, om vinet inte är helt och hållet gjort på slottet. När druvorna skeppas iväg för vinifiering någon annanstans, får man nöja sig med ”Domaine” och låta identiteten gå lite förlorad.

 

 

Bild: AGNETA HELLGREN. ÄNTLIGEN SOMMAR! Äntligen rosétajm på riktigt. I förgrunden Domaine Sainte-Foy. Till vänster Domaine Tropez. Gott.

Bild: AGNETA HELLGREN.
ÄNTLIGEN SOMMAR! Äntligen rosétajm på riktigt. I förgrunden Domaine Sainte-Foy. Till vänster Domaine Tropez. Gott.

 

I kylaren på bilden här ovan ligger några andra roséfavoriter.

Först och främst Domaine Tropez, flaggskeppet från familjen med samma namn som den välkända badorten för jetsetfolket. Det börjar säljas på onsdag (167 kr, nr 72900) och är i en något kryddigare stil än Sainte-Foy.

Grand Recolte i den fyrkantiga, tunga och miljömässigt tveksamma flaskan kommer från lyxegendomen Château Berne. Också klassisk Provencerosé till bra pris: 109 kronor, nr 75286.

Domaine de Collavery (2859) är ett riktigt budgetvin. För bara 84 spänn får du mer än vad du kan begära för pengarna.

 





1 2 3 4 5