God spanjor i ”normaltid”


31 oktober, 2016 09:56


Mas d'en Pol Barrica

Vintertid, alltså. Eller normaltid.

Stryk det som ej önskas. Själv stryker jag helst både och.

Har aldrig begripit poängen med att beröva oss den timme av dagsljus de flesta behöver och åtrår som mest (efter skolan/jobbet), men jag har i decennier anat att de som drev igenom reformen 1980 hade lika svårt som alla andra att fatta, åt vilket håll man skulle vrida klockans visare. (Det är ju inte för inte som såväl tidningar som radio och tv ännu 36 år senare, med pedagogisk grafik upplyser medborgarna om, åt vilket håll timvisaren ska flyttas.)

Syftet var nog gott. I själva verket ville man ge oss en välbehövlig extra timme eftermiddagsljus, men tänkte fel. När så tiden var vriden ur led och man tittade först på klockorna och sedan på himlen och konstaterade att det var tvärtom man menat, var det för sent att ändra – om inte annat för att en sån jättepudel hade gett stoltheten en körare den aldrig hämtat sig från.

Nåväl, en bra sak med den häringa ”normaltiden” är att den ger luft åt murriga, fylliga rödviner som avnjuts till mustiga grytor, gärna på vilt.

Till exempel 2014 Mas d’en Pol Barrica från Xavier Clua Coma i distriktet Terra Alta, Katalonien.

Ett vin för dig som har en klump älgfärs, en rådjursstek eller en bit entrecôte av nöt på gång.

Ett vin för sig som har svårt att välja mellan Bordeaux och Rhônedalen, eller mellan svartavinbär/kaffe/cederträ och plommon/lakrits/örter.

Här är allt i ett.

Druvblandningen garnacha, syrah, cabernet sauvignon och merlot (med dominans av den varma, rentav eldiga garnachadruvan) ger en hybrid mellan Haut-Médoc och Chateauneuf-du-Pape, till överkomligt pris.

Drag av mogna, saftiga körsbär, vitpeppar och sansat rostade ekfat.

Kanske något ungt, tycker den som vill ha lite mer utvecklat vin till finköttet.

Alldeles lagom, säger den som gillar pigga syror och frisk frukt i glaset.

2014 Mas d’en Pol Barrrica ingår i Systembolagets beställningssortiment, har artikelnummer 72957 och kostar 189 kronor.

Kan beställas här.

 





Bulgarisk höst – Den kan man stå ut med


24 oktober, 2016 08:00


IMG_3924

Det är inte ofta jag blir entusiastisk över ett vin från Bulgarien.
Det är, om sanningen ska fram, inte ofta jag blir entusiastisk över någonting från Bulgarien.
Okej, jag kan erkänna att jag åtskilliga gånger motvilligt beundrat Hristo Stoitjkov. Sicken lirare, sicken skådis!
Frisparken mot Tyskland i VM-kvarten 1994 gav honom välförtjänt Ballon d’Or, men han fick märkligt nog aldrig någon Oscar trots en livslång karriär i filmningens tjänst.

Men nu var det vin det skulle handla om.
Inte ens i ungdomen, med den knappa ekonomi vi hade som beväringar och studenter, tyckte vi att dåtidens bulgariska representant på Bolaget, Sophia Cabernet Sauvignon, var prisvärd. Detta trots att vinet kostade obetydligt mer än den magra dagspeng Kronan eller CSN försåg oss med.
Det var under en tid, då planhushållning var den enda kända – och därför självklara – modellen, när det kom till vinproduktion (och alla annan produktion också). Det blev inget bra vin.

Det är lite annorlunda nu. Sök på ”Bulgarien” på Systemets nätsida och du skall finna att över hälften av de två dussin viner som redovisas där, kostar en bra bit över 100 kronor – och då talar vi om flaskor och inte boxar.
Nåja, de fyra vinerna i det ordinarie sortimentet klarar sig med en hårsmån över gränsen för what we in Sweden kallar skräp, men i beställningssortimentet finns några pärlor.

En av dessa pärlor är 2011 Orbelus prima. För 189 kronor får du ett ekologiskt, köttigt, fatigt, ännu tanninrikt rött vin, från regionen Strumadalen (Struma är en flod som rinner ner i Grekland och så småningom ut i Egeiska havet, har inget med förstorad sköldkörtel att göra).
Man skulle kunna ta vinet för en bordeaux, eftersom det bär tydliga drag av huvuddruvan cabernet sauvignon (33%). Lägg därtill 27% merlot och 6% petit verdot.
Absolut bordeaux, alltså! Om det inte vore för nåt annat som skavde …
Med den lokala druvan melnik (18%), plus syrah (12%) och primitivo (4%) blir facit ett annat. Lite kryddigt, lite udda, mycket intressant. Ett riktigt maffigt rödtjut att möta hösten med.

Drick Orbelus Prima till en mustig gryta på en blandning av nöt- eller viltkött och rökt fläsk. Med svamp, lök och tomatpuré i koket blir kombinationen en succé bland gryt- och vingillare.
Och till grytan serveras naturligtvis bulgur. Vad trodde ni?

2011 Orbelus Prima har artikelnummer 72204, kostar som sagt 189 kronor och kan beställas här.





Nu Ser Vi Fram emot nästa fest


4 oktober, 2016 13:00


Inger Wirnäs

Ännu en Vinfestival i regi av Göteborgs Vinhus till ända.

Utan trängsel och utan vare sig mycket möda eller stort besvär slog tolv importörer sina fina viner i glasen och lät 300 besökare sig lustiga vara på Posthotellet i Göteborg.

Tillställningen blir alltmer lik en stor familj som träffas på ett gigantiskt cocktailparty (fast med vin i stället för drinkar) två söndagar om året. Handslag och igenkännande nickar hit och dit präglar evenemanget.

Den här festivalen är alldeles lagom. Fem timmar med viner av förbluffande hög kvalité.

Små importörer som går smalt och på djupet med precision är allt bra mycket roligare än såna som satsar grunt och med en spridning som en hagelsvärm.

 

Att utse favoritvinerna är inte lätt, men den ”2015 Auf der Mauer” från Dr. Bassemann Jordan, såld av Rudolf Good Life, är svårslagen. Tre olika Grosses Gewächs i samma flaska är syramagi och fruktorgie. 279 spänn, ”bara att köpa” som Bengan sa.

Veckans vin, 2014 Rochioli Estate Chardonnay, från Russian River är ett precisionsarbete väl värd sina 375 kronor. Slår det mesta från Meursault och Montrachet i Bourgogne som kostar det dubbla. Läs lite mer nån annanstans i den här bloggen om du tvekar att köpa.

 

Rochioli är Veckans Vin och ett av de absolut bästa på festivalen.

Rochioli är Veckans Vin och ett av de absolut bästa på festivalen.

 

Importören Bonda, som står för Bo+N+Da, det vill säga fadern Bo, sonen Niklas och det hela efternamnet Dahlström hade naturligtvis med sig supertoscanaren ”2011 Valle del Sogno” (Drömmens dal) från den lilla, knappt kända men naggande goda producenten Brancatelli.

 

Nick Öfwerman, i vanliga fall känd i Göteborg som Monsieur Rosé, presenterade inte bara ett passabelt, utan ett rent njutbart stilla vin på min bogeydruva xarel-lo.

 

Paret Peter och Inger Wirnäs, som driver Champagnehuset, snålar inte på bubblorna. Hällde generöst från 2008:orna Pertois-Moriset och Vincent-Joudart. Bara de där två glasen var värda inträdesbiljetten på 350 kronor.

 

Nya medlemmarna i Vinhuset, Winestories och Stallbacka, presenterade smala, högklassiga, nya bekantskaper från Katalonien respektive Veneto.

 

Mario Armano importerar kroatiska viner. "I motvind", säger han. Vi har fördomar om Balkan.

Mario Armano importerar kroatiska viner. ”I motvind”, säger han. Vi har fördomar om Balkan.

 

Men mest förtjust blev jag, precis som i våras, av Armano’s istriska supercuvée. Så här skrev jag i april och det omdömet står fast:

2009 Super Istrian Cuvée (Roxanich)

Istrien, Kroatien

40% cabernet sauvignon / 40% merlot / 20% borgonja

349 kr (art. nr. 75354)

Törs du satsa 350 spänn på ett kroatiskt vin? Gör du det, är risken stor att du blir fast. Med två klassiska bordeauxdruvor och en inhemsk har producenten Roxanich lagat ett underbart köttvin som väl lever upp till det förpliktigande namnet. Här spänner smakerna över hela Europa från väst till öst, med svartavinbär, vanilj, svartpeppar öreter, körsbär och kryddnejlika. Fyra år på ekfat har satt sina spår – men vinet är absolut inte överekat.

 

Ni som inte var där: bli medlem i Göteborgs Vinhus (gratis) och kom på nästa Festival. Fattar inte att man har råd att låta bli.

 Susanna Andersson och Marco Maraschi vid sitt bord. Specialite: Friuli och Sicilien. Norr och söder i Italien.


Susanna Andersson och Marco Maraschi vid sitt bord. Specialite: Friuli och Sicilien. Norr och söder i Italien. Vinet i Marcos händer är det rasande goda mousserande 2013 Nui Champeonise, gjort på lokala druvan verduzzo Friulano.





Ekologiskt supervin, till drömpris


27 september, 2016 07:21


Giuseppe och Cathrine Brancatelli_72_H800px

”Veckans vin” bär det poetiska namnet Valle del Sogno – Drömmens dal  – och ett besök på Azienda Agricola Brancatelli, där vinet produceras, är värt om inte en egen resa så i alla fall en omväg, ifall ni befinner er i trakten.

Toscana, alltså.

 

Om man kör söderut från Bolgheri, med berömda så kallade supertoscanare som Ornellaia, Sassicaia och Guado al Tasso kommer man efter någon kvart ner på det toscanska plattlandet. Inte en vinplanta i sikte, bara majs, pumpa, melon och kål syns på fälten utmed det Tyrrenska havet.

Så plötsligt, i en krök strax innan man når den tämligen charmlösa lilla staden Riotorto, ligger en ensam vingård. Det är lätt att missa Azienda Agricola Brancatelli.

Men den som är uppmärksam, hungrig, vinsugen och lite less på Strada Provinziale 21 svänger av och välkomnas av Giuseppe och Cathrine Brancatelli.

Här driver det italiensk-irländska paret ett litet pensionat, serverar traditionell lokal mat (lasagnen skulle jag kunna mörda för!) och producerar sina egna, rakt igenom ekologiska, supertoscanare, det vill säga italienskt vin gjort på franska druvsorter.

 

Bordeauxdruvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och petit verdot varvas med lite Rhônedalen (syrah) samt lokal sangiovese för rött vin. Gårdens vita vin görs däremot på den lokala druvan ansonica och har en anstrykning av det närliggande Medelhavets sälta. Det vidunderliga rosévinet, som snarare är orange än rosa, görs på aleatico.

 

Vägen till Azienda Agricola Brancatelli var krokig för paret Cathrine/Giuseppe. De träffades som fattiga studenter i Holland och så småningom började de driva krog i Amsterdam.

Men Giuseppe, med sicilianska rötter, längtade hem till Italien. Drömmen om en egen vingård malde.

  • I sex år letade jag efter den perfekta platsen för att kunna producera det vin jag ville. Till slut hittade jag den. Här! säger han och slår ut med handen över det land han köpte och där ingen i modern tid (och kanske inte ens etruskerna, som bodde här för tretusen år sedan) kommit på tanken att odla vindruvor före honom.

 

Vansinne? Norra Maremma, som en gång var en lerig träskmark härjad av malaria, är inte precis känt för att leverera samma kvalitet som mera höglänta Bolgheri. Men Giuseppe Brancatellis analys av jorden nere i Corniadalen visade sig stämma.

År 2000 köpte paret Brancatelli vingården och planterade sina första vinstockar. Sex år senare byggde de gårdshuset, affären expanderade med pensionat och restaurang – och i dag odlas druvor på 20 hektar, som ger ekologiska viner av förbluffande hög klass.

Valle del Cornia blev Giuseppe Brancatellis Valle del Sogno – Drömmens dal.

 

2011 Valle del Sogno är gjort på 80% cabernet sauvignon och 20% cabernet franc. Vinet har legat på ekfat i 18 månader. Det är ekologiskt odlat, kostar 289 kronor, har artikelnummer 74313 på Systembolaget och kan beställas här.





Ungerskt vin som helst ska provas blint


12 september, 2016 15:21


Homola Kékfrankos

På konstmuseet:

  • Ujuj, sicket kladd. Är det en apa som skvätt ihop den där skiten, eller?
  • Nej, det är Jackson Pollock.
  • Ja, nu ser jag ju det! Vilket fantastiskt verk, vilket djup, vilken uttrycksfullhet.

På vinprovning:

  • Ujuj, det här var surt. Är det Vin Rouge d’Algerie, eller?
  • Nej, det är ett bourgogne, visserligen mycket ungt, men ändå. Det är ett 2014 Chambertin Grand Cru. Flaskan kostar femtusen.
  • Ja, nu känner jag ju det! Vilket fantastiskt vin, vilket djup, vilken uttrycksfullhet.

 

Vådan av att bedöma konst utan att kolla signaturen innan man betraktar tavlan – eller att prova vin blint.

Man riskerar att göra bort sig.

Eller, faktiskt, att säga sanningar som är obekväma för etablissemanget.

 

Det funkar på samma sätt om man vänder på grejen.

1964 hyllade Göteborgs konstkritiker en utställning med målningar av den franske avantgardisten Pierre Brassau. En tidning kallade artisten ”något av en dukens balettmästare”.

I själva verket var Pierre Brassau en preudonym för den treårige schimpansen Peter från Borås djurpark.

Klassiskt practical joke. Byxorna nere på expertisen.

 

Och nu kommer poängen med det här resonemanget.

Säg ”här är ett ungerskt vin på druvan kekfrankos”, häll upp ett glas och be om ett utlåtande och en uppskattning av priset.

# Ungern är inte särskilt hett i vinvärlden, alltså bör vinet vara billigt.

# Kékfrankos är en okänd druva för de flesta, alltså bör vinet VERKLIGEN vara billigt.

 

Men om du serverar vinet utan någon information garanterar jag att du får ett annat svar, framför allt ett högre pris.

En mig närstående kvinna, vars tålamod prövats åtskilliga gånger med diverse vinprovningsexperiment, fick ett glas 2013 Homola Kékfrankos i handen utan någon annan kommentar än ”här!”

  • Oj, det här var gott, sa hon. Mmm, jättegott. Köttigt, fruktigt, lite kryddigt. Läckert. Men vad är det?
  • Ja, vad är det? upprepade jag. Och hur mycket vill du betala för en flaska?
  • Måste vara ett tvåhundranittonkronors. Minst, sa hon.
  • 235, sa jag. Ungerskt.
  • Ungerskt?
  • Kékfrankos, sa jag.
  • Aldrig hört talas om.
  • Kékfrankos heter Blaufränkisch i Tyskland och Österrike, sa jag. Visst vore det gott till en höstig gryta. Nu gör vi en pörkölk till resten av den här flaskan – men vi får vara lite försiktiga med kryddningen. Tanninerna i vinet är fortfarande lite spetsiga för en alltför het gulasch.

 

Homola är en liten (13 hektar) ekologisk vingård i Badacsony, på sluttningarna ner mot Balatonsjön. Kékfrankos är egentligen en främmande druva i Badacsony, som är en vitvinsregion.

 

2013 Homola Kékfrankos har nummer 78210 på Systembolaget och kan beställas här.





1 2