Bulgarisk höst – Den kan man stå ut med


24 oktober, 2016 08:00


IMG_3924

Det är inte ofta jag blir entusiastisk över ett vin från Bulgarien.
Det är, om sanningen ska fram, inte ofta jag blir entusiastisk över någonting från Bulgarien.
Okej, jag kan erkänna att jag åtskilliga gånger motvilligt beundrat Hristo Stoitjkov. Sicken lirare, sicken skådis!
Frisparken mot Tyskland i VM-kvarten 1994 gav honom välförtjänt Ballon d’Or, men han fick märkligt nog aldrig någon Oscar trots en livslång karriär i filmningens tjänst.

Men nu var det vin det skulle handla om.
Inte ens i ungdomen, med den knappa ekonomi vi hade som beväringar och studenter, tyckte vi att dåtidens bulgariska representant på Bolaget, Sophia Cabernet Sauvignon, var prisvärd. Detta trots att vinet kostade obetydligt mer än den magra dagspeng Kronan eller CSN försåg oss med.
Det var under en tid, då planhushållning var den enda kända – och därför självklara – modellen, när det kom till vinproduktion (och alla annan produktion också). Det blev inget bra vin.

Det är lite annorlunda nu. Sök på ”Bulgarien” på Systemets nätsida och du skall finna att över hälften av de två dussin viner som redovisas där, kostar en bra bit över 100 kronor – och då talar vi om flaskor och inte boxar.
Nåja, de fyra vinerna i det ordinarie sortimentet klarar sig med en hårsmån över gränsen för what we in Sweden kallar skräp, men i beställningssortimentet finns några pärlor.

En av dessa pärlor är 2011 Orbelus prima. För 189 kronor får du ett ekologiskt, köttigt, fatigt, ännu tanninrikt rött vin, från regionen Strumadalen (Struma är en flod som rinner ner i Grekland och så småningom ut i Egeiska havet, har inget med förstorad sköldkörtel att göra).
Man skulle kunna ta vinet för en bordeaux, eftersom det bär tydliga drag av huvuddruvan cabernet sauvignon (33%). Lägg därtill 27% merlot och 6% petit verdot.
Absolut bordeaux, alltså! Om det inte vore för nåt annat som skavde …
Med den lokala druvan melnik (18%), plus syrah (12%) och primitivo (4%) blir facit ett annat. Lite kryddigt, lite udda, mycket intressant. Ett riktigt maffigt rödtjut att möta hösten med.

Drick Orbelus Prima till en mustig gryta på en blandning av nöt- eller viltkött och rökt fläsk. Med svamp, lök och tomatpuré i koket blir kombinationen en succé bland gryt- och vingillare.
Och till grytan serveras naturligtvis bulgur. Vad trodde ni?

2011 Orbelus Prima har artikelnummer 72204, kostar som sagt 189 kronor och kan beställas här.





Ungerskt vin som helst ska provas blint


12 september, 2016 15:21


Homola Kékfrankos

På konstmuseet:

  • Ujuj, sicket kladd. Är det en apa som skvätt ihop den där skiten, eller?
  • Nej, det är Jackson Pollock.
  • Ja, nu ser jag ju det! Vilket fantastiskt verk, vilket djup, vilken uttrycksfullhet.

På vinprovning:

  • Ujuj, det här var surt. Är det Vin Rouge d’Algerie, eller?
  • Nej, det är ett bourgogne, visserligen mycket ungt, men ändå. Det är ett 2014 Chambertin Grand Cru. Flaskan kostar femtusen.
  • Ja, nu känner jag ju det! Vilket fantastiskt vin, vilket djup, vilken uttrycksfullhet.

 

Vådan av att bedöma konst utan att kolla signaturen innan man betraktar tavlan – eller att prova vin blint.

Man riskerar att göra bort sig.

Eller, faktiskt, att säga sanningar som är obekväma för etablissemanget.

 

Det funkar på samma sätt om man vänder på grejen.

1964 hyllade Göteborgs konstkritiker en utställning med målningar av den franske avantgardisten Pierre Brassau. En tidning kallade artisten ”något av en dukens balettmästare”.

I själva verket var Pierre Brassau en preudonym för den treårige schimpansen Peter från Borås djurpark.

Klassiskt practical joke. Byxorna nere på expertisen.

 

Och nu kommer poängen med det här resonemanget.

Säg ”här är ett ungerskt vin på druvan kekfrankos”, häll upp ett glas och be om ett utlåtande och en uppskattning av priset.

# Ungern är inte särskilt hett i vinvärlden, alltså bör vinet vara billigt.

# Kékfrankos är en okänd druva för de flesta, alltså bör vinet VERKLIGEN vara billigt.

 

Men om du serverar vinet utan någon information garanterar jag att du får ett annat svar, framför allt ett högre pris.

En mig närstående kvinna, vars tålamod prövats åtskilliga gånger med diverse vinprovningsexperiment, fick ett glas 2013 Homola Kékfrankos i handen utan någon annan kommentar än ”här!”

  • Oj, det här var gott, sa hon. Mmm, jättegott. Köttigt, fruktigt, lite kryddigt. Läckert. Men vad är det?
  • Ja, vad är det? upprepade jag. Och hur mycket vill du betala för en flaska?
  • Måste vara ett tvåhundranittonkronors. Minst, sa hon.
  • 235, sa jag. Ungerskt.
  • Ungerskt?
  • Kékfrankos, sa jag.
  • Aldrig hört talas om.
  • Kékfrankos heter Blaufränkisch i Tyskland och Österrike, sa jag. Visst vore det gott till en höstig gryta. Nu gör vi en pörkölk till resten av den här flaskan – men vi får vara lite försiktiga med kryddningen. Tanninerna i vinet är fortfarande lite spetsiga för en alltför het gulasch.

 

Homola är en liten (13 hektar) ekologisk vingård i Badacsony, på sluttningarna ner mot Balatonsjön. Kékfrankos är egentligen en främmande druva i Badacsony, som är en vitvinsregion.

 

2013 Homola Kékfrankos har nummer 78210 på Systembolaget och kan beställas här.





Torrt, Gott & Svenskt!


5 september, 2016 10:30


Smalt vin, bokstavligt talat. Det finns inte många droppar av 2015 Villa Mathilda.

Så var vi där igen …

”Är du galen, etthundrasjuttifem spänn för en halv liter svenskt så kallat vin som jag vet smakar kattp… ”

”Smaka!”

”Hmm … nähä, jaha, det här … var ju … hehe … inte så dumt. Riktigt … hehe … gott, faktiskt.”

”Ja, eller hur?”

2015 Villa Mathilda Solaris/Siegerrebe är svenskt vin 2.0.

 

Att flera av landets stjärnkrogar numera plockar in vin från den pyttelilla vingården i Arild och serverar med stolthet, borde betyda något. Göteborgska Thörnströms, Sjömagasinet, SK Mat & Människor och Swedish Taste har Villa Mathildas viner på sina listor.

Och ärligt talat, 175 kronor för 50 centiliter betyder 262 för en helflaska – det har man väl slängt upp för ett hyggligt chablis eller riesling från Pfalz utan att bråka.

Om det är jämförbart? Närapå, närapå …

 

2015 Villa Mathilda Solaris/Siegerrebe är kruttorrt, har fin frukt och syra men framför allt tydliga, aromatiska muskattoner. Det vill säga aromer av rosor, viol och lite orientaliska kryddor.

Likheten med muskat kommer sig av att Siegerrebe är en korsning mellan Gewürztraminer (som ibland smakar mer muskat än muskat själv) och den mindre kända druvan Madelene Angevine.

Ett bra vin till fin sushi, sahimi eller kimchi om du gillar österländsk mat.

Är du västervriden sitter en peruansk ceviche som en inkamössa till det här vinet. Det tål alltså lite hetta på tallriken.

 

Svenskt vin brukar numera regelmässigt bestå av ren solaris. Med den druvan är det som med Borgs raka backhand – den är man säker på, bland skånska vinodlare.

Men det finns producenter som odlar några rader med lite annat skojigt också. Siegerrebe, som uppfanns i Tyskland 1929, är mycket trevligare i munnen än vad det märkliga namnet låter som. ”Segerdruva”?

Att Villa Mathilda gjorde en cuvée på 60% solaris och 40% siegerrebe har sin förklaring i att vingården, med blott 1 000 vinrankor, inte gav mer än hundra liter must totalt i fjol.

Därför finns det bara 36 flaskor av 2015 Villa Mathilda Cuvée Solaris/Siegerrebe att beställa här.